Kom tillbaka, Fredrik!

Käre Fredrik!
Kom tillbaka!
Det där trodde jag aldrig jag skulle skriva, men jag är ju tyvärr eller tack och lov en principlös velpotta som ändrar åsikt lite då och då.

 För länge sedan läste jag din bok Det sovande folket där du sågade välfärdssamhället jäms med fotknölarna och bland annat propagerade för sänkta skatter och lägre bidrag
Den tyckte jag inte om. Och jag tyckte inte heller om när du verkställde din vision.
Nu har jag läst Halvvägs och du är inte längre ungmoderaten med alla svaren.

När jag hör din efterträdare försöka sjunga duett med Jimmy Åkesson blir jag beklämd. Visst förstår jag paniken, den har drabbat alla partier, men stoppar man strömhoppet genom att leka Följa John? Behövs det kanske ett alternativ i stället?
Dina cockerspanielögon har inte alltid matchat budskapen som passerat din mun, men i valrörelsens hetta, då du manade oss att öppna våra hjärtan, stämde allt.
Du menade varje ord, som Idoljuryn brukar kvida vid särskilt lyckade framträdanden.
Det är den killen jag vill ha tillbaka. Jag tror att du hade kunnat hantera flyktingkrisen annorlunda. Du såg ju vad som väntade. Lite fegt av dig att hoppa av då, tycker jag, men vem är väl jag att döma.
Ska du komma tillbaka tycker jag du ska gå med Liberalerna. De namnet passar Den nya Fredrik bra. Dessutom behövs det lite ordning och reda i det partiet. Alldeles för mycket hit och dit till och med för en velpotta som jag.
Tycker du inte att det passar sig kan du väl bilda ett nytt parti. Eventuellt kan du ta med dig Anders Borg. Han är ju rätt skärpt.
Jag vägrar tro att ett litet Europaghetto bakom bevakade murar och stängsel är enda lösningen. Vi varken kan eller ska sitta där och tugga chokladcroissanter dag ut och dag in.

Nu lär gummibåtar med flyktingar vara på väg mot våra kuster.*
Det trodde jag inte skulle hända.
Och tiggaren utanför vår Icabutik ska köras bort om en folkpartistisk, förlåt liberal, politiker får sin vilja fram. Det är olagligt att vara fattig i Sverige, menar han.
Det trodde jag inte heller skulle hända.
Jag har alltid varit stolt över att bo i ett land med hög svansföring. Symbolerna, flaggan och nationalsången, har känts värda att hedra. När jag nyligen såg sverigedemokraterna stå upp, omgivna av blågula fanor, sjungande Du gamla du fria, kändes det som någon kidnappat det som är allas vår egendom.
Dessutom har de lagt beslag på blåsippan. För visst är det en sådan som lyser upp kavajslagen?  Min fina, tuffa blåsippa gror i frusen mark och slår upp ett snällt, blåöga på våren. Den borde vara en symbol för något som en känd björn sagt: är man mycket stark, måste man också vara mycket snäll.
Som sagt: kom tillbaka  Fredrik.

* De där båtflyktingarna visade sig vara ett gäng välnärda unga, svenska män på överlevnadskurs. Vi kan ju alla behöva lära oss överleva.
Nu när vi funderar på att riva broar istället för bygga sådana lär förstås sjövägen bli ett alternativ.

Varför är jag inte sverigedemokrat?

Jag satt och lyssnade på Så mycket bättre i lördags. Mitt i all gulligheten står plötsligt en medelålders, vit man, blänger ilsket under luggen och sjunger om Lyckolandet, landet som vi hamnat i av en slump och som vi kanske borde dela med så många vi kan.

Jag kom att tänka på en vän jag hade för länge sedan. Hon var fransyska, väldigt mycket fransyska, om ni förstår vad jag menar. Hon hade vuxit upp i en officersfamilj som placerats i Marocko och skolåren hade hon tillbringat i klosterskola. Strängt bevakad av nunnor satt den här lilla fransyskan och läste om landet där uppe i norr.
Det landet har haft fred i 200 år, läste hon.
Där vill jag bo, tänkte hon.
Och så blev det. Som ung förälskad studentska rymde hon och hennes kärlek till Sverige. Kärleken var inte accepterad av hennes familj och det ledde till kärleksemigrationen.
Väl här utökades familjen med tre välartade barn och de blev en viktig del av samhället.

Jag kom att fundera över varför inte jag bränner flyktingförläggningar, skriver hatiska inlägg och spottar på tiggare. Varför gör vi så olika val? Vi är ju inte födda med en bunt åsikter.
Hemma, när jag var liten, diskuterades inte utlänningar och invandrare. Det fanns liksom inga att diskutera.

Jutka och hennes småsyskon.

Jag gick i en liten byskola och det dröjde till tioårsåldern innan jag kom i kontakt med någon som fötts i ett annat land. Då kom Jutka till skolan och hon blev min vän.
Jutka kom från Ungern, troligen som följd av revolten där, men det var inget vi pratade om. Jag tyckte hon var otroligt vacker med sin mörka hy. I min skola hade alla fräknar i varierande grad och innan hon kom trodde jag att alla människor var fräkniga. Jag hade svårt att tänka mig något vackrare än Jutka med sina bruna ögon. Dessutom var hon modig och uppfinningsrik och det imponerade stort på mig som växt upp i en skyddad verkstad.
Mitt första möte med en "utlänning" blev alltså en odelat positiv upplevelse.
Kanske la Jutka grundstenen till den jag är. Man måste lära känna det okända för att uppskatta det och för att vilja stötta.
Jag tänker på min svärmormor, eller vad en sådan ska kallas. Hon hade sett en liten kille komma som adoptivson till en grannfamilj. Han var svart som natten och hon väntade ivrigt på att han skulle börja prata. Senare förstod jag att hon tog för givet att det skulle strömma ett exotiskt språk ur det lilla livet. och hon blev väldigt besviken när den bredaste skånska ljöd från den lilla munnen.
Man kan skratta, men hur skulle hon vetat? Hon hade bara sett små skåningar erövra språket tidigare.
Det är många sådana här händelser som format mig. Mina möten med det okända har varit positiva, men alla har inte samma erfarenheter,

När mina barn var små tvångsläste jag Katarina Taikons självbigrafiska Katitziböcker för dem. Ingen som läst om Katitzi kan förakta en rom.

Lyckolandet är bara en alldeles vanlig schlagerdänga, men på dängers vis sätter den sig i huvudet. Det är bra.

Lyckolandet
vi som lever här och kan det
Hissa flaggan och förstå, den kan va' mer än gul och blå
Lyckolandet
Vi som hade tur och fann det
Se den värld du lever i, alla människor är vi

Jag är feg

Den, inte allt för, lilla byn är inte längre en en trygg plats på behagligt pendelavstånd från stan. Det är ett ställe där man väljer sina ord, där man sneglar åt sidorna innan man vädrar åsikter som kan tänkas stämpla en som fiende. Och jag är rädd. Och feg.

I den här lilla byn röstade var fjärde medborgare på ett parti vars idéer fötts i ideologier som förnekar människors lika värde. Skulle det varit val idag hade siffran säkert blivit ännu högre. En del partianhängare förnekar att länken bakåt finns kvar, men aldrig har jag stött på någon partisympatisör som anser att flyktingar och tiggare är jämlikar och ska behandlas som sådana.
Det sägs att det här är ett demokratiskt valt parti som vi måste respektera. Partiets framgångar bör ge det tillträde till det allra heligaste - till samhällets hjärta.
Och långsamt blir partiets tankar accepterade och sprids till andra partier.
Jag läste för en tid sedan om andra världskriget och tiden före. Innan nazismen etablerat sig drog huligangrupper runt, förstörde och brände hus, misshandlade judar och andra misshagliga individer. Partiets hjärntrust följde regelboken och sa sig förkasta våldsmetoder. Huliganer hörde inte hemma i partiet. Men bakom stängda dörrar diskuterades taktik och strategier:
- Låt huliganerna härja, sprida misstro och förlängningen hat mot våra fiender. Vi ligger lågt, men sedan vi väl fått folkets stöd tar vi över både kroppar och själar.
Och strategin höll. Huliganerna blev SS-män och långsamt vandes ett helt folk vid att styras och att hata. Det kan tyckas obegripligt att "vanliga hederliga människor" kan önska sina medmänniskor död och outhärdliga plågor. Men så blev det. Vi är flockdjur och vill man vara med i flocken måste man följa flockviljan.

I den lilla byn vill flockviljan inte bo sida vid sida med flyktingar eller med någon som inte ser ut och låter som en bybo. Tilltänkta flyktingboenden fick kalla handen av bytinget.
Då ordnade några oliktänkande en manifestation för att visa att det minsann fanns öppna hjärtan också i den här byn. Jag vet inte hur det gick. I dagens tidningar har jag inte hittat något om manifestationen.
Och jag gick inte dit. För jag är rädd och feg.

Mankell och morbror Stig

Det här klippet är hämtat från tidskriften Folket i Bild. Det skrevs av Henning Mankell under den tid han bodde i den lilla skånska byn Trunnerup. Det var där Wallander föddes och därifrån Mankell tittade ut över landskapet när han sökte inspiration till de böcker som nu nått hängivna läsare över hela världen. Bonden han skriver om var min morbror Stig. Han och hans Brita var lantbrukare i den by som Mankell bosatte sig i någon gång på 1980-talet. 

Går texten inte att läsa så finns en avskrift i slutet av bloggen.

Mankell dog i natt, Stig dog för femton år sedan och Brita elva år senare. 

Jag tycker att den där lilla krönikan visar vilken klok, tänkande och nyfiken människa Mankell var. Då var han ingen "kändis", men trots att hans liv förändrades drastiskt efter bokframgångarna, glömde han aldrig stunderna vid köksbordet på gården Stråbyholm. När krafterna svek, först för Stig, senare för Brita, besökte han dem på sjukhem och äldreboende.

Brita berättade gärna om vilken uppståndelse det blev när han kom till pensionärshemmet i Rydsgård för att hälsa på henne och lämna en blomma. 

"Då blev dom imponerade", mös Brita, som annars inte gjorde mycket väsen av sig.

 Och han glömde inte kransarna till deras begravningar, trots att han då sällan besökte sin gård i Trunnerup.

Det finns så mycket som visar Mankells passion för liv och rättvisa. Hans engagemang i Mozambique, hans kamp för palestinerna då han följde Ship to Gaza på en allt annat en säker resa, hans självklara sätt att stå upp för de svaga och inte minst samhällskritiken som går som en röd tråd genom hans böcker.

Han försvann alldeles för tidigt och med honom en kämpe som alltid var beredd att slåss för det han trodde på. Och inte minst, en rad oskrivna böcker.

Krönikan En bondes fotografier

"Första gången jag träffade honom var en dag  i slutet av april. Det blåste en sur vind över fälten, lerjorden var vattensjuk och han höll på att vårvända sina marker. När jag kom gående slog han av traktorn och hoppade ner och handhälsade. Jag märkte genast att han släpade med det ena benet, men det var först igår jag fick veta att det var sviterna efter en barnförlamning i unga år.

Men den dagen i april hälsade vi bara och pratade helt kort i blåsten innan han återvände till sin traktor och jag fortsatte åt mitt håll.

Igår var jag hemma hos honom och hans fru. Det har gått fyra månader, nu bjuder dom på middag.

Efteråt pratar vi som man gör när man inte känner varandra allt för väl: än om det ena, än om det andra.

Om att det snart inte görs några svensktillverkade traktorer längre.

Om bokprisernas ohyggliga nivå.

Men en traktor kostar å andra sidan  125 000:-

Jämfört med en bok för 125:-

Det blir sent, jag ska just gå.

Då plockar han fram ett fotografialbum. Han är sextio år och jag tänker att nu kommer släkten. Längesen avlidna på suddiga, tummade kopior. Barnbarn i överexponerad förtjusning. 

Men jag tar fel.

I albumet finns fotografier han själv har tagit på sina grödor. År efter år, goda och dåliga. År han minns, år han helst skulle vilja glömma.

Bild efter bild.

Det är rapsen 1968. Där är kornet från tio år tidigare.

Där finns också djuren. Kalv efter kalv, namn efter namn. 

Aurore och Cindy, Lilian och Lucia.

Min första reaktion är naturligtvis förvåning. Vem klistrar in bilder på sädesfält med noga återgivna dateringar?

Sen är det helt naturligt, helt uppenbart. Han har varit bonde i hela sitt liv. De växlande grödorna bildar årsringarna i hans liv. 

Hans arbete, meningen med livet. 

Först långt bak i albumet kommer släkten, men då slår han igen, det kan vänta.

När jag går hem i mörkret anar jag skuggorna av ladugårdens alla katter. Säkert är det femton, tjugo stycken, men alla har förmodligen ett namn.

Hans enkla, självklara åtbörd, att delge mej albumets bilder; det är som en uppenbarelse i augustimörkret.

Vad är det vi avbildar?

För minnet? För livet?

Han är sextio år, ganska tystlåten, har varit lantbrukare i hela sitt liv."

Så skriver en man som ser sina medmänniskor.

Ales hemligheter

Vi vandrar uppför sluttningen i gåsmarsch. Solen värmer fortfarande, men snart skall den försvinna bak sluttningen och nattkylan skall börja krypa under tröjorna. Vi har samma mål; vi vill se Ales stenar träffas av de sista solstrålarna.

Det är något mytiskt, magiskt med den här platsen. Vi ler mot varandra och talar om vilken tur vi har som är just här, just nu. Det är en god plats.

Jag tror att åsens stenar varit en arena för fest, kärlek och dyrkan. Inget blod har smutsat sanden och inga kroppar har begravts här. Det är en plats för det goda hos människorna. Vill jag tro.
Forskare har andra tankar och tror att Ale bara är ett namn på platsen. Jag vet att Ale är en man som som en gång kom hit. Det berättade han för mig där i skymningen.

"Jag kom hit en dag när de kalla nätterna börjat tappa greppet om världen. Det var vid de stora folkvandringarnas tid, världen var i uppror och ofred härskade. Grupper stod mot grupper.
Jag såg att platsen var god och visste att här kunde vi mötas och stifta fred.
Vi enades om att skapa  en plats som inte fick smittas av maktstrider. Stora stenar fraktades över havet, starka armar fick bjässarna på plats. Vi byggde en stor sal där storstenarna möter varandras händer i ett stort famntag.

När trädens löv började skifta färg och nätterna kallnade möttes vi här. Dova trummor kallade oss samman. Kloka stamäldsten rörde i magiska drycker. Från när och fjärran kom stammarna för att dansa, dricka och äta tillsammans. Unga män och unga kvinnor sökte och hittade varandra i skenet från den eldröda solen. I det mjuka gräset i skuggan av de stora stenarna byggdes kärlekskojor och i skenet från fullmånen tände stjärnorna nya liv under kvinnornas hjärtan.

Ett liv som startade sin resa här blev början på din släkt. Han föddes i skördetidens början. Då, när jorden var givmild mot människorna, fanns det mat åt alla. Han kallades Tyge den Gode och hans hår hade färgats av den måne som lyste den natt han blev till. Just den natten var gudarna lika skojfriska som vi människor. De drog en tunn hinna av hjortskinn över månen och lät människorna fira fredsnatten i månens gyllenröda skimmer

Många andra barn började sin resa den natten och alla var goda. De här barnen vandrar fortfarande på jorden. Några har färdats långt bort och nu har alla glömt fredsnatten.
Låt oss hoppas att alla krigsherrar kan samlas i min famn än en gång. Låt oss fira frid och fred i skuggan av de stora stenarna,"
Så sa Ale.

Min mafiososläkt

Släktforskning kan ibland vara en hisnande resa där man inte har en aning om vad som väntar runt hörnet. Idag upptäckte jag att min tämligen blida mormors ena nästkusin faktiskt blev svärmor till en medlem av den ökända maffiafamiljen Badalmenti. Det hade nog inte mormor en aaaaning om.

Här i Schaumburg i Illinois bodde Lillian och Paul.

Nästkusinen hette Agnes Ahlström och bodde i Ystad. 1901 fick Agnes en son med den inte helt pålitlige Garibaldi Andersson. Garibaldi avvek norrut och Agnes beslutade sig för att åka till Amerika. Hennes bror hade redan åkt och väntade nu på syster Agnes i Chicago. Hemma i Ystad satt deras mor Jakobina med Agnes son John och tyckte nog att livet var rätt trist. Hon var änka och bestämde sig för att det inte kunde skada med en tur till Amerika. Visserligen var hon 65 år, men vadå? Så när lille John var fem åkte han och mormor också over there. Och blev kvar tills hon dog mer än 25 år senare.
Agnes hittade en ny man, svenskättlingen Andrew Berglund, och fick ytterligare tre barn.

Sköna Cinisi.

Och det är en av hennes döttrar, Lillian, som gifter in sig i familjen Badalamenti från Cinisi på Sicilien.
Inget ont ska förknippas med hennes make Paul, men hans släkt har ett och annat på sitt samvete.
Cinisi, släktens vagga, är en liten by som är känd för att hålla en karneval till ricottans ära en gång om året. Och för att det är en av maffians, Cosa Nostras, kungadömen. Eller åtminstone var.
Härifrån kom Pauls far Vito till USA när förra seklet var ungt. Det gjorde genom åren flera av familjen Badalmenti. Visserligen bara kortvarigt ibland när det blev för hett om öronen hemma på Sicilien.

Tano himself.

Mest känd är Gaetano "Tano" Badalmenti och hans son Vito, Tano var okrönt kung i Cinisi och styrde sitt heroinimperium med järnhand tills han 1984 åkte fast och senare dömdes till 45 års fängelse i USA. Trots alla anklagelser om  mord, heroinsmuggling och så vidare lyckades rätten bara döma honom för penningtvätt. Men straffet blev hårt, 45 år i fängelse. Han dog av en hjärtattack i fängelset 2004. Däremot gick sonen Vito fri och lär fortfarande ha kontakt med Cinisis nye boss. Vito är efterlyst och jagas över hela världen.
Till familjen  Badalmentis försvar ska sägas att det finns andra medlemmar som varit berömda på andra sätt i USA. Här finns en framstående njurläkare, en omtyckt polischef, en skådespelare (tveksam sådan) och en kompositör som bland annat gjort ledmotivet till Twin Peaks. Han, Angelo Badalmenti, har också lite svenska anknytningar. Hans samarbete med Twin Peaks David Lynch fortsätter och på senaste Lynchskivan The Great Dream finns både Angelo och min favorit Lykke Li.
Lykke  Li som för övrigt är född i Ystad, liksom min Agnes.Visst är världen liten,

Kolamarmelad

Jag är inte en naturbegåvning i köket. Tvärtom, katastrof är en bättre beskrivning. Jag är till exempel en av få som blandat vitlökspulver i sockerbullarna i tron att det var vaniljsocker. I det läget skulle de flesta ge upp och hålla sig till Dafgårds och kokta ägg, Men icke så. Jag vill också höra smaskande beröm mellan njutningsfulla tuggor, se snålvatten droppa ur mungipor och ta emot översvallande beröm.

Före pensioneringen var behovet inte så pockande, efter har det blivit besvärande. Riktiga kvinnor av i pensionsåldern SKA vara virtuoser i köken.

Så jag bestämde mig för att koka plommonmarmelad för att kunna överraska avkomman med en mamma/mormor-delikatess. Plommon finns det mängder av i trädgården och receptet lovade att "alla kunde göra den här fantastiska marmeladen".
Manualen hittade jag hos Mitt kök i Expressen och det pinnade jag raskt för plommonmarmelad skulle bli ett stående inslag i min kockkarriär.

Först plockade jag en ansenlig hög plommon. Enligt receptet
skulle man ösa ner plommonen tillsammans med en deciliter vatten i grytan och koka rubbet. Men jag är en finlirare och delade plommonen och plockade ut kärnorna. Mitt eget listiga knep för att undvika maskar i anrättningen. Värt en guldstjärna i Guide Michelin.

Sedan åkte plommonen och en skvätt vatten i grytan och fick koka under lock i en halvtimma. Allt gick som en dans och sörjan fylldes på med ett kilo socker och saft från två citroner. Och så var det dags för långkok. 55 minuter utan lock, svag värme. Välbehövlig vilopaus för kocken. Mitt kök påpekade att geggan skulle skummas väl, men glömde nämna att det inte skadade att röra någon gång då och då. Jag vilade och återkom efter 55 minuter.

Det luktade lite skumt. Det fanns något konstigt i grytans botten.

Men det som fanns ovanpå det konstiga hälldes i väl rengjorda, varma burkar. Och provsmakades. Färgen var varmt gyllenbrun, smaken som smörkola med en flyktig bränd ton. Jag har uppfunnit kolamarmeladen.

Livat med en katt

Och nu över till någonting helt annat,som man brukar säga i Rapport när vändningarna blir för tvära.
Jag läste att Gubbe och katt kommit ut i pocket. Köp den! Läs den! Det är en helt underbar bok om en katt som flyttar in, helt obekymrad om att värdfolket ställer sig kallsinniga till nya familjemedlemmar. Fast katter är viljestarka och författaren Nils Uddenberg och katten delar till slut både hus och säng.
Den är en av de bästa kattböcker jag läst, tätt följd av första boken om Gatukatten Bob.

Så jag tänkte det kunde vara dags att presentera Katten i mitt liv.Min katt kallas Trollet, Trolle, Måns, Katten och Fy. Och Du under förtroliga samtal.
Vi är blodssystrar kan man säga. Vi har alltså delat blod, åtminstone mitt. Katten är nämligen en lättstött typ som gärna använder tänder och klor om hon är missbelåten med något i hushållet. Fast oftast nöjer hon sig med att gå ner i källaren och skrika sig hes. Där är husets bästa akustik. Eller så trippar hon runt och öppnar dörrar och skåp till förbjudna områden. Bara för att visa att hon kan!
Men jag förlåter allt för vår morgonritual. Den börjar med att jag stiger upp. Medan jag sitter på toaletten mornar Katten sig på katters vis. Sedan kollar vi nyheter på telefonen tillsammans och diskuterar sådant som behöver diskuteras. Hon håller nästan alltid med mig.
Efter det menar Katten att det är frukostdag och jag serverar. Gourmet Perle ska det vara, annars biter hon mig i hasorna. Hon luktar lite avvaktande på innehållet i skålen och meddelar att hon vill gå ut före maten. Det här gäller bara dagar med hyfsat väder. På vintern utgår promenaden helt.
Men oftast går hon iväg, för ägorna måste inspekteras och jag vill laga frukost till mig själv.
Rostat bröd med marmelad och ost. Och kaffe. Inte för att jag biter någon om något annat skulle serveras, men det är snudd på. Förlåt alla hälsoprofeter.
Inspektionsrundan går ut på att kolla eventuella inkräktare. Andra katter är inte välkomna (med undantag för den vackre gule som bor i bondgården bredvid). Nu är det så att Katten är en feg katt så stora, morska katter gör hon inget åt förrän hennes personal (jag och Mannen) följer med ut som stödtrupp. Däremot är hon inte ett dugg rädd för fåglar, grodor och igelkottar så det finns gott om inkräktare som stärker hennes ego.
När hon kommer in, äter vi vår frukost och sedan kelar vi en stund samtidigt som vi utstöter små nöjda ljud och stryker oss mot varandra.
Efter det tycker både hon och jag att det är dags för en liten lur. Mannen sover fortfarande så varför stöka runt när man kan kura i en varm säng?
Sådant är pensionärslivet med katt.

Lönsamma flyktingar

Hans Rosling, som verkar vara en klok man, har sagt att det inte är vi som förlorar några fördelar på att flyktingmottagandet kostar. Hittills har pengarna kommit från det konto som annars skulle bekostat vårt bistånd. Det kan man ju ha synpunkter på, men vi kan i alla fall inte skylla pappas dåliga pension på flyktingarna. Om man inte till äventyrs tycker att vi varken ska ta emot flyktingar eller lämna bistånd till behövande länder förstås!
Hittills har alla invandrarströmmar som berört  Sverige lönat sig i det långa loppet. Läs den här artikeln av Dick Harrison i Svenska  Dagbladet.

Så här kunde det se ut i Liverpool när emigranterna gav
sig iväg över havet. Också emigrantskeppen gick under,
men säkerheten var åtminstone bättre än i Medelhavets gummibåtar. 

När jag läste den tänkte jag på svenskamerikanerna som nyligen besökte oss. Deras förfäder och en miljon andra svenskar lämnade vårt land när det blev svårt att försörja sig här.
De möttes inte alltid av glada tillrop där borta.
"Farfar berättade att de sa att vi luktade illa", sa en av de amerikanska damerna.
Idag har 60 procent av Minnesotas invånare skandinaviska rötter och de allra flesta av svenskflyktingarna har lämnat ovärderliga bidrag till USA:s utveckling. Det kommer syrienflyktingarna också att göra.
Nu möts flyktingarna som kommer av en våg av värme och välvilja. Kläder, mat, välkomstönskningar. Vi har gjort som Reinfeldt bad oss. Vi har öppnat våra hjärtan.
Det känns skönt. När människor utan hem och framtid står utanför dörren kan vi inte börja jämföra lidande. Vi kan inte säga att vi måste göra något åt kriget i Syrien istället. Eller fixa torkan i Västafrika.
Katastrofer kräver akut hjälp, Kloka strategier behövs också, men utan akuthjälp går människor under.Och det har vi inte råd med, varken moraliskt eller rent krasst ekonomiskt. Människor som nekas  hjälp kommer förr eller senare att ta den. Med våld om så krävs,
Idag är det många som ställer olika hjälpbehov mot varandra. Den svältande pojken i Sydsudan lider mer än pojken i gummibåten på Medelhavet. Jag vill inte välja, men när en av pojkarna står utanför min dörr måste jag. Då  blir valet trots allt lätt. Det behöver inte betyda att vi glömmer alla andra, men visst har vi svårt att fokusera på mer än ett hjälpbehov åt gången.
Även om lusten att hjälpa dominerar just nu, kan opinionen svänga lika snabbt åt andra hållet. Redan hör man lösryckta meningar på vårdcentralen, i kassakön på Ica, på arbetsplatserna.
"Min mamma fick ingen ambulans eftersom alla var upptagna med att köra flyktingar."
"Pappa kan inte leva på sin pension, men flyktingarna får tiotusen kronor i månaden."
"Undersköterskorna sliter ihjäl sig eftersom vi inte har råd att anställa fler. Alla pengar går till flyktingarna."
Och man kan undra. Är det samma människor som tycker att tiggarnas tillfälliga kåkstäder ska brännas upp, som i nästa stund vill ta ensamkommande flyktingbarn med sig hem för att pyssla om dem? Ibland är vi människor obegripliga.

Alla våra barn

Jag är förbryllad. En liten pojke hittas död på en strand, någon tar en bild, någon publicerar den  Och plötsligt är hela världen ett enda stort leende flyktingmottagande. Företagsledare överträffar varandra i givmildhet och statschefer kollar yrvaket på medborgare som vill ÖKA flyktingmottagandet. Och på statschefers vis tar man snabbt till sig den nya trenden och välkomnar flyktingarna vid gränsen. Utom i Ungern förstås. Ungerska politiker är totalt okänsliga för trender.
Men Merkel har snabbt upphöjts till moder Teresa och blivit sinnebilden för allt gott. Det är ofattbart att opinionen kan svänga så snabbt.
Det måste vara ruskigt jobbigt att vara sverigedemokrat just nu. Inte ens små föraktfulla leenden när nya fasansbilder publicerar tolereras. Utskällningarna duggar tätt. Ska opinionssiffrorna äntligen svänga nedåt eller är sympatisörerna oemottagliga?
För trender behöver inte alltid vara dåliga. Godhetstrender får mycket gärna växa och frodas, tråkigt bara att ett litet barn måste dö för att den skulle få luft under vingarna.
Vi visste ju redan innan att små barn dör i krig, dör under flykt, dör av sjukdomar, svält och misshandel. Vi har sett massor av bilder på döda och döende barn. Men Alans öde blev vårt. Han blev vårt barn.
Det är så mycket lättare att identifiera sig med ett litet sött, ljushyat barn. Hade reaktionen blivit densamma om ett litet utsvultet, svart barn spolats upp på den där stranden? Säkert inte, Och jag skäms lite för att just det här barnets öde påverkade mig mer än alla de andras.
Men jag är glad att opinionen svängt och att hjälppengar strömmar in. Det skulle bara känts ännu bättre om alla barn fick vara våra barn.

Att överleva vintern

Så här års är det normalt att gräva ner sig i en minidepression. Trädgården vissnar, byxorna måste ha långa ben, man drömmer om tjocka halsdukar och ännu tjockare mössor. Allt är grått, grått och vått.
Varför kunde vi inte fått samma favör som grodor, hasselmöss, grävlingar och björnar? Bara dra sig tillbaka till något mysigt ställe och invänta våren. Inga matbekymmer och komma ut slanka och fina lagom till vårsäsongen.
Djuren har många fler valmöjligheter än vi. Läste på en sida det här inspirerande tipset: "Att dö när vintern kommer är ett sätt att lösa problematiken med en kall vinter".
Jaha, lite väl drastiskt kanske. Man förmodas producera en liten larv som ska ta hand om släktens fortlevnad och själv dra sig tillbaka lite diskret.
Fåglarna har det ju ganska kul om de har vett att utnyttja vingarna. De drar söderut och lever loppan runt Medelhavet eller vart de nu styr kosan. Mänskliga individer med god ekonomi och arbetsbefriad tillvaro gör likadant. Ett ganska trevligt alternativ om det inte vore för  larverna. Jag måste absolut ha koll på mina larver även vintertid.
Sorgligt nog är jag ingen sån där svep-en-pläd-omkring-dig-och-läs-en-bok-typ. Ska jag läsa en bok vill jag sitta i skuggan under plommonträdet och det är inte att tänka på. Där haglar det halvruttna plommon numera.
Bästa sättet är att krypa under täcket och bara stiga upp när hungern gör sig påmind. En lättvariant av björndvala kan man säga.

Fasans tid

Under några fasansfyllda nätter har jag levt Malikas liv. Jag har läst om den lilla romska flickan som hjälplös hamnade i nazisternas klor. Som inte visste om något annat än det liv som levdes, först i klosterskolan där romska barn skulle förvandlas till präktiga tyskar (förfasas inte - vi har gjort samma sak med samernas barn), sedan i  Auschwitz och Ravenbruck.
Romska Malika blev närmast av en slump judiska Miriam och tvingades leva med en  helt annan identitet än den som hade sett lillebror Didi dö i Mengeles experiment.
Inte för att det var lättare att var judinna än rom i ett tyskt läger: romerna föraktades, judarna hatades.
Förakt och hat, slag och misshandel. Och död. Det är obegripligt att någon överlevde livet i lägren. Liksom omställningen att komma tillbaka till ett "vanligt" liv efter befrielsen.
Det blir heller inget vanligt liv för Malika. Hon vågar aldrig berätta att hon är rom. Hon vet att föraktet ligger på lur bakom svenskarnas vänliga leenden. Och att det ibland visar sitt riktiga ansikte.
Ingen som läst Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam  kan låta bli att skämmas för att tillhöra ett folk som har det så bra och ändå är så ovilligt att dela med sig av trygghet och framtidshopp.

Vaknade till en vacker, ljus dag, men möttes av en mörk nyhet. En färsk undersökning berättade att var fjärde svensk tycker att Sverigedemokraterna är bästa partiet. Inget annat parti har så många anhängare.


Lätt skärrade statsvetare och politiker kommenterade och försökte bortförklara resultatet. "Folk är egentligen inte sverigedemokrater. De är bara missnöjda". På 1930-talet fanns det också många missnöjda. Dom blev nazister.
För något år sedan såg jag ett TV-program där ungerska Jobbik-anhängare drog fram på gatorna i jakt på romer. De här så kallade nationalisterna var utrustade med piskor och de var inte ämnade att fungera som coola accessoarer. Nyligen läste jag  att romer från Kista jagades från sina hem av "aggressiva män". Svenska män, antar jag.
Tiggare lever farligt i Sverige idag. Det är numera helt acceptabelt att uttrycka sin avsky över att tvingas se misären i vitögat under shoppingturen. Några nöjer sig med hatord, andra tycker det är OK att spotta, sparka, skära. Och kanske döda.
Finns det någon som tror att tiggare finns för att det är så himla kul att tigga?
Och flyktingar har vi inte råd med. Jobbar de "tar de våra jobb". Jobbar de inte "tär de på skattemedlen". Vi ska ta hand om dem i närområdet, sägs det. Det låter ju bra om det inte var för att ingen är säker i närområdet.
Det är därför förtvivlade föräldrar skickar sina barn på livsfarliga resor mot ett tryggare liv. Det är trots allt det bästa alternativ som erbjuds i en galen värld.

Kan det vara så att ju äldre man blir desto mer mottagliga blir alla sinnen? Precis som om kroppen vet att nu är det snart slut med dofter, syner, smaker, ilska, glädje och kärlek. Det är som om allting blir mycket tydligare och bara helt fantastiskt.
Jag har två barn, som jag älskar,.och två barnbarn, som jag också älskar.  Jag har följt dem från vaggan och sett dem växa och tagit allting för givet. Glömt att stanna upp och njuta.

Nu har ett nytt litet barnbarn precis börjat gå. Och prata. Att få hans kram är som att vinna högsta vinsten på Lotto. Eller var det nu är man vinner storkovan nuförtiden. Han lär mig att allas kramar är väldigt värdefulla.
Han är 16 månader och har nyss lärt sig säga "schnitzel". Eftersom det är hans älsklingsrätt var han tvungen att lära sig ordet, trots att det kräver ett fasligt tungvrickande. Men nu kan han beställa schnitzel i tid och otid. Mest otid.
Igår gick vi på promenad. Han stannade förvånat framför ett brunnslock, ett sånt som man kan tappa ner nycklar i. Vi kom överens om att det var en "bunn". Han ställde sig dubbelvikt i bästa yogastil och kikade ner genom gallret. Pedagogiska mormor förklarade att därnere fanns vatten. Han tittade storögt på mig och kommenterade det med ett mycket tvivlande Neeeee. När mormor insisterade stod han kvar en lång stund och kallade på vattnet. Fast det kom inget så mormors trovärdighet är starkt ifrågasatt.
Hans första ord efter Mamma och Pappa var Blomma. Visst måste man vara något speciellt när man börjar livet med att upptäcka blommor? Igår luktade vi på blommor. Han tyckte att lupinernas förtorkade fröställningar luktade fantastiskt gott. Fast mormors förslag att sniffa på rosmarinen föll också i god jord.
Också traskade vi vidare och tittade på stenar och pinnar och all världens  märkvärdigheter.
Jag är rik.

Jag är storkonsument av böcker och anser därför att jag borde vara som klippt och skuren för en karriär som succéförfattare. Honorar borde välla in, Malou borde tigga och be om en soffintervju. Vackra pojkar stå på kö för att bli min nästa boyfriend.
Icke så. Vad är det som gör att de utvalda kan blåsa liv i sina pappersfigurer? Långt ifrån alla har talangen, men de välsignades alster slukar jag och avundas.
Just nu läser jag Jojo Moyes Etthundra mil. Inte lika bra som den tidigare Livet efter dig, men i alla fall en bok jag inte släpper.
Men tillbaka till mig. Det är inte det att jag inte försökt, men figurerna blir spratteldockor som bara rör sig när jag drar i snöret. Inget eget liv alls.
En gång (det var märk väl före 50 nyanser av grått) tänkte jag storsatsa på en uppseendeväckande, frispråkig vuxenbok i romancegenren. Det föll på att jag inte har tillräcklig erfarenhet, varken teoretiskt eller rent praktiskt.
Tror jag prövar med en barnbok i stället. Visserligen satsar jag inte på nobelpriset, men frågan är om barnböcker ger de snabba cash jag är ute efter.

En blogg måste ha ett tema. Min har inget. Det är bara lite funderingar som jag delar med katten när vi ätit frukost tillsammans.
I går var jag på marknad. Jag älskar OCH hatar marknader. Alldeles för mycket folk - och härligt trångt med folk i krulliga peruker, fula t-shirts och ännu fulare hattar. En bedövande doft av vidbränt svin, vilt eller tamt, blandas med doften av sockriga munkar. Jag äter cancergrillat spett med strålande aptit och tycker att hemgjorda, målade måsar är jättegulliga. Och jättefula.
Jag får ont i fötterna och lullar runt halvblind eftersom jag har svårt att se i motsol. Jag ska aldrig mer gå på marknad och nästa år är jag tillbaka.

Underbar dag för skörd. Så här vackra var vinbären. Nu ligger de i frysen.

 Vakna människa, solen skiner. Dags att plocka ogräs. Fast här ryms det inget.

Vi svenskar är ett konstigt folk. Finns det till exempel något annat folkslag som gillar att sitta på dyngsura gräsmattor, äta paj och dricka vin?Och samtidigt sjunga för full hals. Samtidigt lullar en och annan filtlös runt lite småfull, små barn jagar varandra, tonåringar skrider fram och är coola, bebisar ammas, mormor försöker komma upp ur det som förr kallades brassestol och längst fram står någon och sjunger att han tror på sommaren.
Det kallas allsångskväll.

Glömde nämna att min katt är en HSC (highly sensitive cat).

Malmö har fått sitt första kattcaf'e läste jag i Aftonbladet.  Frågade Trollet om hon kunde tänka sig att ta en fika med mig. Förstod av svansföringen att hon inte kunde tänka sig något värre. Jag hade inte kommit oskadd från den träffen.

Finns det verkligen katter som gillar att gå på café?

Lite trist att fortfarande vara en gnällig tant som skriker på hjälp i tid och otid. Den enda ställning som mina mörbultade revben gillar är hängmatteställning. Jag bygger upp en liten kokong i soffan, krånglar under stön ner mig i den och ligger där och dagdrömmer. Eller läser.
Jag har precis läst ut 100 steg från Bombay till Paris. Den lär vara filmad men jag har inte sett den och tror nog att boken är bäst. Den doftar indiska och franska kryddor i en förförisk  blandning och man förpassas till de restaurangkök kocken (huvudpersonen) passerar på vägen mot toppen.

Författaren Richard C Morais styrka, tycker jag, är hans miljöskildringar. Jag gillar att kliva runt i hans fotspår och själv skapa de världar han beskriver.  Det kan man inte göra när filmen serverar allt färdigt i fyrfärg.
Det är inte en av de böcker man minns länge efteråt, men precis lagom ansträngande för en konvalescent.

Ramlade i växthuset i går. Det är ungefär lika långt som jag, så jag fyllde det mesta av utrymmet, spräckte en vattenkanna (välfylld), och  körde näsan i en kruka med tobaksplantor fast jag inte ens röker. Låg kvar en stund och tänkte på herr Doktorn som dagen innan föreslagit att jag inte skulle ramla. Skelettet var inte som förr. Jag höll med om att inte ramla och att skelettet inte var så välbevarat. Men tänkte att en gång är ingen gång och testa kan man väl få? Det gick så där.