Mankell och morbror Stig

Det här klippet är hämtat från tidskriften Folket i Bild. Det skrevs av Henning Mankell under den tid han bodde i den lilla skånska byn Trunnerup. Det var där Wallander föddes och därifrån Mankell tittade ut över landskapet när han sökte inspiration till de böcker som nu nått hängivna läsare över hela världen. Bonden han skriver om var min morbror Stig. Han och hans Brita var lantbrukare i den by som Mankell bosatte sig i någon gång på 1980-talet. 

Går texten inte att läsa så finns en avskrift i slutet av bloggen.

Mankell dog i natt, Stig dog för femton år sedan och Brita elva år senare. 

Jag tycker att den där lilla krönikan visar vilken klok, tänkande och nyfiken människa Mankell var. Då var han ingen "kändis", men trots att hans liv förändrades drastiskt efter bokframgångarna, glömde han aldrig stunderna vid köksbordet på gården Stråbyholm. När krafterna svek, först för Stig, senare för Brita, besökte han dem på sjukhem och äldreboende.

Brita berättade gärna om vilken uppståndelse det blev när han kom till pensionärshemmet i Rydsgård för att hälsa på henne och lämna en blomma. 

"Då blev dom imponerade", mös Brita, som annars inte gjorde mycket väsen av sig.

 Och han glömde inte kransarna till deras begravningar, trots att han då sällan besökte sin gård i Trunnerup.

Det finns så mycket som visar Mankells passion för liv och rättvisa. Hans engagemang i Mozambique, hans kamp för palestinerna då han följde Ship to Gaza på en allt annat en säker resa, hans självklara sätt att stå upp för de svaga och inte minst samhällskritiken som går som en röd tråd genom hans böcker.

Han försvann alldeles för tidigt och med honom en kämpe som alltid var beredd att slåss för det han trodde på. Och inte minst, en rad oskrivna böcker.

Krönikan En bondes fotografier

"Första gången jag träffade honom var en dag  i slutet av april. Det blåste en sur vind över fälten, lerjorden var vattensjuk och han höll på att vårvända sina marker. När jag kom gående slog han av traktorn och hoppade ner och handhälsade. Jag märkte genast att han släpade med det ena benet, men det var först igår jag fick veta att det var sviterna efter en barnförlamning i unga år.

Men den dagen i april hälsade vi bara och pratade helt kort i blåsten innan han återvände till sin traktor och jag fortsatte åt mitt håll.

Igår var jag hemma hos honom och hans fru. Det har gått fyra månader, nu bjuder dom på middag.

Efteråt pratar vi som man gör när man inte känner varandra allt för väl: än om det ena, än om det andra.

Om att det snart inte görs några svensktillverkade traktorer längre.

Om bokprisernas ohyggliga nivå.

Men en traktor kostar å andra sidan  125 000:-

Jämfört med en bok för 125:-

Det blir sent, jag ska just gå.

Då plockar han fram ett fotografialbum. Han är sextio år och jag tänker att nu kommer släkten. Längesen avlidna på suddiga, tummade kopior. Barnbarn i överexponerad förtjusning. 

Men jag tar fel.

I albumet finns fotografier han själv har tagit på sina grödor. År efter år, goda och dåliga. År han minns, år han helst skulle vilja glömma.

Bild efter bild.

Det är rapsen 1968. Där är kornet från tio år tidigare.

Där finns också djuren. Kalv efter kalv, namn efter namn. 

Aurore och Cindy, Lilian och Lucia.

Min första reaktion är naturligtvis förvåning. Vem klistrar in bilder på sädesfält med noga återgivna dateringar?

Sen är det helt naturligt, helt uppenbart. Han har varit bonde i hela sitt liv. De växlande grödorna bildar årsringarna i hans liv. 

Hans arbete, meningen med livet. 

Först långt bak i albumet kommer släkten, men då slår han igen, det kan vänta.

När jag går hem i mörkret anar jag skuggorna av ladugårdens alla katter. Säkert är det femton, tjugo stycken, men alla har förmodligen ett namn.

Hans enkla, självklara åtbörd, att delge mej albumets bilder; det är som en uppenbarelse i augustimörkret.

Vad är det vi avbildar?

För minnet? För livet?

Han är sextio år, ganska tystlåten, har varit lantbrukare i hela sitt liv."

Så skriver en man som ser sina medmänniskor.