Lönsamma flyktingar

Hans Rosling, som verkar vara en klok man, har sagt att det inte är vi som förlorar några fördelar på att flyktingmottagandet kostar. Hittills har pengarna kommit från det konto som annars skulle bekostat vårt bistånd. Det kan man ju ha synpunkter på, men vi kan i alla fall inte skylla pappas dåliga pension på flyktingarna. Om man inte till äventyrs tycker att vi varken ska ta emot flyktingar eller lämna bistånd till behövande länder förstås!
Hittills har alla invandrarströmmar som berört  Sverige lönat sig i det långa loppet. Läs den här artikeln av Dick Harrison i Svenska  Dagbladet.

Så här kunde det se ut i Liverpool när emigranterna gav
sig iväg över havet. Också emigrantskeppen gick under,
men säkerheten var åtminstone bättre än i Medelhavets gummibåtar. 

När jag läste den tänkte jag på svenskamerikanerna som nyligen besökte oss. Deras förfäder och en miljon andra svenskar lämnade vårt land när det blev svårt att försörja sig här.
De möttes inte alltid av glada tillrop där borta.
"Farfar berättade att de sa att vi luktade illa", sa en av de amerikanska damerna.
Idag har 60 procent av Minnesotas invånare skandinaviska rötter och de allra flesta av svenskflyktingarna har lämnat ovärderliga bidrag till USA:s utveckling. Det kommer syrienflyktingarna också att göra.
Nu möts flyktingarna som kommer av en våg av värme och välvilja. Kläder, mat, välkomstönskningar. Vi har gjort som Reinfeldt bad oss. Vi har öppnat våra hjärtan.
Det känns skönt. När människor utan hem och framtid står utanför dörren kan vi inte börja jämföra lidande. Vi kan inte säga att vi måste göra något åt kriget i Syrien istället. Eller fixa torkan i Västafrika.
Katastrofer kräver akut hjälp, Kloka strategier behövs också, men utan akuthjälp går människor under.Och det har vi inte råd med, varken moraliskt eller rent krasst ekonomiskt. Människor som nekas  hjälp kommer förr eller senare att ta den. Med våld om så krävs,
Idag är det många som ställer olika hjälpbehov mot varandra. Den svältande pojken i Sydsudan lider mer än pojken i gummibåten på Medelhavet. Jag vill inte välja, men när en av pojkarna står utanför min dörr måste jag. Då  blir valet trots allt lätt. Det behöver inte betyda att vi glömmer alla andra, men visst har vi svårt att fokusera på mer än ett hjälpbehov åt gången.
Även om lusten att hjälpa dominerar just nu, kan opinionen svänga lika snabbt åt andra hållet. Redan hör man lösryckta meningar på vårdcentralen, i kassakön på Ica, på arbetsplatserna.
"Min mamma fick ingen ambulans eftersom alla var upptagna med att köra flyktingar."
"Pappa kan inte leva på sin pension, men flyktingarna får tiotusen kronor i månaden."
"Undersköterskorna sliter ihjäl sig eftersom vi inte har råd att anställa fler. Alla pengar går till flyktingarna."
Och man kan undra. Är det samma människor som tycker att tiggarnas tillfälliga kåkstäder ska brännas upp, som i nästa stund vill ta ensamkommande flyktingbarn med sig hem för att pyssla om dem? Ibland är vi människor obegripliga.