Fasans tid

Under några fasansfyllda nätter har jag levt Malikas liv. Jag har läst om den lilla romska flickan som hjälplös hamnade i nazisternas klor. Som inte visste om något annat än det liv som levdes, först i klosterskolan där romska barn skulle förvandlas till präktiga tyskar (förfasas inte - vi har gjort samma sak med samernas barn), sedan i  Auschwitz och Ravenbruck.
Romska Malika blev närmast av en slump judiska Miriam och tvingades leva med en  helt annan identitet än den som hade sett lillebror Didi dö i Mengeles experiment.
Inte för att det var lättare att var judinna än rom i ett tyskt läger: romerna föraktades, judarna hatades.
Förakt och hat, slag och misshandel. Och död. Det är obegripligt att någon överlevde livet i lägren. Liksom omställningen att komma tillbaka till ett "vanligt" liv efter befrielsen.
Det blir heller inget vanligt liv för Malika. Hon vågar aldrig berätta att hon är rom. Hon vet att föraktet ligger på lur bakom svenskarnas vänliga leenden. Och att det ibland visar sitt riktiga ansikte.
Ingen som läst Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam  kan låta bli att skämmas för att tillhöra ett folk som har det så bra och ändå är så ovilligt att dela med sig av trygghet och framtidshopp.