Kolamarmelad

Jag är inte en naturbegåvning i köket. Tvärtom, katastrof är en bättre beskrivning. Jag är till exempel en av få som blandat vitlökspulver i sockerbullarna i tron att det var vaniljsocker. I det läget skulle de flesta ge upp och hålla sig till Dafgårds och kokta ägg, Men icke så. Jag vill också höra smaskande beröm mellan njutningsfulla tuggor, se snålvatten droppa ur mungipor och ta emot översvallande beröm.

Före pensioneringen var behovet inte så pockande, efter har det blivit besvärande. Riktiga kvinnor av i pensionsåldern SKA vara virtuoser i köken.

Så jag bestämde mig för att koka plommonmarmelad för att kunna överraska avkomman med en mamma/mormor-delikatess. Plommon finns det mängder av i trädgården och receptet lovade att "alla kunde göra den här fantastiska marmeladen".
Manualen hittade jag hos Mitt kök i Expressen och det pinnade jag raskt för plommonmarmelad skulle bli ett stående inslag i min kockkarriär.

Först plockade jag en ansenlig hög plommon. Enligt receptet
skulle man ösa ner plommonen tillsammans med en deciliter vatten i grytan och koka rubbet. Men jag är en finlirare och delade plommonen och plockade ut kärnorna. Mitt eget listiga knep för att undvika maskar i anrättningen. Värt en guldstjärna i Guide Michelin.

Sedan åkte plommonen och en skvätt vatten i grytan och fick koka under lock i en halvtimma. Allt gick som en dans och sörjan fylldes på med ett kilo socker och saft från två citroner. Och så var det dags för långkok. 55 minuter utan lock, svag värme. Välbehövlig vilopaus för kocken. Mitt kök påpekade att geggan skulle skummas väl, men glömde nämna att det inte skadade att röra någon gång då och då. Jag vilade och återkom efter 55 minuter.

Det luktade lite skumt. Det fanns något konstigt i grytans botten.

Men det som fanns ovanpå det konstiga hälldes i väl rengjorda, varma burkar. Och provsmakades. Färgen var varmt gyllenbrun, smaken som smörkola med en flyktig bränd ton. Jag har uppfunnit kolamarmeladen.