Ales hemligheter

Vi vandrar uppför sluttningen i gåsmarsch. Solen värmer fortfarande, men snart skall den försvinna bak sluttningen och nattkylan skall börja krypa under tröjorna. Vi har samma mål; vi vill se Ales stenar träffas av de sista solstrålarna.

Det är något mytiskt, magiskt med den här platsen. Vi ler mot varandra och talar om vilken tur vi har som är just här, just nu. Det är en god plats.

Jag tror att åsens stenar varit en arena för fest, kärlek och dyrkan. Inget blod har smutsat sanden och inga kroppar har begravts här. Det är en plats för det goda hos människorna. Vill jag tro.
Forskare har andra tankar och tror att Ale bara är ett namn på platsen. Jag vet att Ale är en man som som en gång kom hit. Det berättade han för mig där i skymningen.

"Jag kom hit en dag när de kalla nätterna börjat tappa greppet om världen. Det var vid de stora folkvandringarnas tid, världen var i uppror och ofred härskade. Grupper stod mot grupper.
Jag såg att platsen var god och visste att här kunde vi mötas och stifta fred.
Vi enades om att skapa  en plats som inte fick smittas av maktstrider. Stora stenar fraktades över havet, starka armar fick bjässarna på plats. Vi byggde en stor sal där storstenarna möter varandras händer i ett stort famntag.

När trädens löv började skifta färg och nätterna kallnade möttes vi här. Dova trummor kallade oss samman. Kloka stamäldsten rörde i magiska drycker. Från när och fjärran kom stammarna för att dansa, dricka och äta tillsammans. Unga män och unga kvinnor sökte och hittade varandra i skenet från den eldröda solen. I det mjuka gräset i skuggan av de stora stenarna byggdes kärlekskojor och i skenet från fullmånen tände stjärnorna nya liv under kvinnornas hjärtan.

Ett liv som startade sin resa här blev början på din släkt. Han föddes i skördetidens början. Då, när jorden var givmild mot människorna, fanns det mat åt alla. Han kallades Tyge den Gode och hans hår hade färgats av den måne som lyste den natt han blev till. Just den natten var gudarna lika skojfriska som vi människor. De drog en tunn hinna av hjortskinn över månen och lät människorna fira fredsnatten i månens gyllenröda skimmer

Många andra barn började sin resa den natten och alla var goda. De här barnen vandrar fortfarande på jorden. Några har färdats långt bort och nu har alla glömt fredsnatten.
Låt oss hoppas att alla krigsherrar kan samlas i min famn än en gång. Låt oss fira frid och fred i skuggan av de stora stenarna,"
Så sa Ale.