Min mafiososläkt

Släktforskning kan ibland vara en hisnande resa där man inte har en aning om vad som väntar runt hörnet. Idag upptäckte jag att min tämligen blida mormors ena nästkusin faktiskt blev svärmor till en medlem av den ökända maffiafamiljen Badalmenti. Det hade nog inte mormor en aaaaning om.

Här i Schaumburg i Illinois bodde Lillian och Paul.

Nästkusinen hette Agnes Ahlström och bodde i Ystad. 1901 fick Agnes en son med den inte helt pålitlige Garibaldi Andersson. Garibaldi avvek norrut och Agnes beslutade sig för att åka till Amerika. Hennes bror hade redan åkt och väntade nu på syster Agnes i Chicago. Hemma i Ystad satt deras mor Jakobina med Agnes son John och tyckte nog att livet var rätt trist. Hon var änka och bestämde sig för att det inte kunde skada med en tur till Amerika. Visserligen var hon 65 år, men vadå? Så när lille John var fem åkte han och mormor också over there. Och blev kvar tills hon dog mer än 25 år senare.
Agnes hittade en ny man, svenskättlingen Andrew Berglund, och fick ytterligare tre barn.

Sköna Cinisi.

Och det är en av hennes döttrar, Lillian, som gifter in sig i familjen Badalamenti från Cinisi på Sicilien.
Inget ont ska förknippas med hennes make Paul, men hans släkt har ett och annat på sitt samvete.
Cinisi, släktens vagga, är en liten by som är känd för att hålla en karneval till ricottans ära en gång om året. Och för att det är en av maffians, Cosa Nostras, kungadömen. Eller åtminstone var.
Härifrån kom Pauls far Vito till USA när förra seklet var ungt. Det gjorde genom åren flera av familjen Badalmenti. Visserligen bara kortvarigt ibland när det blev för hett om öronen hemma på Sicilien.

Tano himself.

Mest känd är Gaetano "Tano" Badalmenti och hans son Vito, Tano var okrönt kung i Cinisi och styrde sitt heroinimperium med järnhand tills han 1984 åkte fast och senare dömdes till 45 års fängelse i USA. Trots alla anklagelser om  mord, heroinsmuggling och så vidare lyckades rätten bara döma honom för penningtvätt. Men straffet blev hårt, 45 år i fängelse. Han dog av en hjärtattack i fängelset 2004. Däremot gick sonen Vito fri och lär fortfarande ha kontakt med Cinisis nye boss. Vito är efterlyst och jagas över hela världen.
Till familjen  Badalmentis försvar ska sägas att det finns andra medlemmar som varit berömda på andra sätt i USA. Här finns en framstående njurläkare, en omtyckt polischef, en skådespelare (tveksam sådan) och en kompositör som bland annat gjort ledmotivet till Twin Peaks. Han, Angelo Badalmenti, har också lite svenska anknytningar. Hans samarbete med Twin Peaks David Lynch fortsätter och på senaste Lynchskivan The Great Dream finns både Angelo och min favorit Lykke Li.
Lykke  Li som för övrigt är född i Ystad, liksom min Agnes.Visst är världen liten,

Kolamarmelad

Jag är inte en naturbegåvning i köket. Tvärtom, katastrof är en bättre beskrivning. Jag är till exempel en av få som blandat vitlökspulver i sockerbullarna i tron att det var vaniljsocker. I det läget skulle de flesta ge upp och hålla sig till Dafgårds och kokta ägg, Men icke så. Jag vill också höra smaskande beröm mellan njutningsfulla tuggor, se snålvatten droppa ur mungipor och ta emot översvallande beröm.

Före pensioneringen var behovet inte så pockande, efter har det blivit besvärande. Riktiga kvinnor av i pensionsåldern SKA vara virtuoser i köken.

Så jag bestämde mig för att koka plommonmarmelad för att kunna överraska avkomman med en mamma/mormor-delikatess. Plommon finns det mängder av i trädgården och receptet lovade att "alla kunde göra den här fantastiska marmeladen".
Manualen hittade jag hos Mitt kök i Expressen och det pinnade jag raskt för plommonmarmelad skulle bli ett stående inslag i min kockkarriär.

Först plockade jag en ansenlig hög plommon. Enligt receptet
skulle man ösa ner plommonen tillsammans med en deciliter vatten i grytan och koka rubbet. Men jag är en finlirare och delade plommonen och plockade ut kärnorna. Mitt eget listiga knep för att undvika maskar i anrättningen. Värt en guldstjärna i Guide Michelin.

Sedan åkte plommonen och en skvätt vatten i grytan och fick koka under lock i en halvtimma. Allt gick som en dans och sörjan fylldes på med ett kilo socker och saft från två citroner. Och så var det dags för långkok. 55 minuter utan lock, svag värme. Välbehövlig vilopaus för kocken. Mitt kök påpekade att geggan skulle skummas väl, men glömde nämna att det inte skadade att röra någon gång då och då. Jag vilade och återkom efter 55 minuter.

Det luktade lite skumt. Det fanns något konstigt i grytans botten.

Men det som fanns ovanpå det konstiga hälldes i väl rengjorda, varma burkar. Och provsmakades. Färgen var varmt gyllenbrun, smaken som smörkola med en flyktig bränd ton. Jag har uppfunnit kolamarmeladen.

Livat med en katt

Och nu över till någonting helt annat,som man brukar säga i Rapport när vändningarna blir för tvära.
Jag läste att Gubbe och katt kommit ut i pocket. Köp den! Läs den! Det är en helt underbar bok om en katt som flyttar in, helt obekymrad om att värdfolket ställer sig kallsinniga till nya familjemedlemmar. Fast katter är viljestarka och författaren Nils Uddenberg och katten delar till slut både hus och säng.
Den är en av de bästa kattböcker jag läst, tätt följd av första boken om Gatukatten Bob.

Så jag tänkte det kunde vara dags att presentera Katten i mitt liv.Min katt kallas Trollet, Trolle, Måns, Katten och Fy. Och Du under förtroliga samtal.
Vi är blodssystrar kan man säga. Vi har alltså delat blod, åtminstone mitt. Katten är nämligen en lättstött typ som gärna använder tänder och klor om hon är missbelåten med något i hushållet. Fast oftast nöjer hon sig med att gå ner i källaren och skrika sig hes. Där är husets bästa akustik. Eller så trippar hon runt och öppnar dörrar och skåp till förbjudna områden. Bara för att visa att hon kan!
Men jag förlåter allt för vår morgonritual. Den börjar med att jag stiger upp. Medan jag sitter på toaletten mornar Katten sig på katters vis. Sedan kollar vi nyheter på telefonen tillsammans och diskuterar sådant som behöver diskuteras. Hon håller nästan alltid med mig.
Efter det menar Katten att det är frukostdag och jag serverar. Gourmet Perle ska det vara, annars biter hon mig i hasorna. Hon luktar lite avvaktande på innehållet i skålen och meddelar att hon vill gå ut före maten. Det här gäller bara dagar med hyfsat väder. På vintern utgår promenaden helt.
Men oftast går hon iväg, för ägorna måste inspekteras och jag vill laga frukost till mig själv.
Rostat bröd med marmelad och ost. Och kaffe. Inte för att jag biter någon om något annat skulle serveras, men det är snudd på. Förlåt alla hälsoprofeter.
Inspektionsrundan går ut på att kolla eventuella inkräktare. Andra katter är inte välkomna (med undantag för den vackre gule som bor i bondgården bredvid). Nu är det så att Katten är en feg katt så stora, morska katter gör hon inget åt förrän hennes personal (jag och Mannen) följer med ut som stödtrupp. Däremot är hon inte ett dugg rädd för fåglar, grodor och igelkottar så det finns gott om inkräktare som stärker hennes ego.
När hon kommer in, äter vi vår frukost och sedan kelar vi en stund samtidigt som vi utstöter små nöjda ljud och stryker oss mot varandra.
Efter det tycker både hon och jag att det är dags för en liten lur. Mannen sover fortfarande så varför stöka runt när man kan kura i en varm säng?
Sådant är pensionärslivet med katt.

Lönsamma flyktingar

Hans Rosling, som verkar vara en klok man, har sagt att det inte är vi som förlorar några fördelar på att flyktingmottagandet kostar. Hittills har pengarna kommit från det konto som annars skulle bekostat vårt bistånd. Det kan man ju ha synpunkter på, men vi kan i alla fall inte skylla pappas dåliga pension på flyktingarna. Om man inte till äventyrs tycker att vi varken ska ta emot flyktingar eller lämna bistånd till behövande länder förstås!
Hittills har alla invandrarströmmar som berört  Sverige lönat sig i det långa loppet. Läs den här artikeln av Dick Harrison i Svenska  Dagbladet.

Så här kunde det se ut i Liverpool när emigranterna gav
sig iväg över havet. Också emigrantskeppen gick under,
men säkerheten var åtminstone bättre än i Medelhavets gummibåtar. 

När jag läste den tänkte jag på svenskamerikanerna som nyligen besökte oss. Deras förfäder och en miljon andra svenskar lämnade vårt land när det blev svårt att försörja sig här.
De möttes inte alltid av glada tillrop där borta.
"Farfar berättade att de sa att vi luktade illa", sa en av de amerikanska damerna.
Idag har 60 procent av Minnesotas invånare skandinaviska rötter och de allra flesta av svenskflyktingarna har lämnat ovärderliga bidrag till USA:s utveckling. Det kommer syrienflyktingarna också att göra.
Nu möts flyktingarna som kommer av en våg av värme och välvilja. Kläder, mat, välkomstönskningar. Vi har gjort som Reinfeldt bad oss. Vi har öppnat våra hjärtan.
Det känns skönt. När människor utan hem och framtid står utanför dörren kan vi inte börja jämföra lidande. Vi kan inte säga att vi måste göra något åt kriget i Syrien istället. Eller fixa torkan i Västafrika.
Katastrofer kräver akut hjälp, Kloka strategier behövs också, men utan akuthjälp går människor under.Och det har vi inte råd med, varken moraliskt eller rent krasst ekonomiskt. Människor som nekas  hjälp kommer förr eller senare att ta den. Med våld om så krävs,
Idag är det många som ställer olika hjälpbehov mot varandra. Den svältande pojken i Sydsudan lider mer än pojken i gummibåten på Medelhavet. Jag vill inte välja, men när en av pojkarna står utanför min dörr måste jag. Då  blir valet trots allt lätt. Det behöver inte betyda att vi glömmer alla andra, men visst har vi svårt att fokusera på mer än ett hjälpbehov åt gången.
Även om lusten att hjälpa dominerar just nu, kan opinionen svänga lika snabbt åt andra hållet. Redan hör man lösryckta meningar på vårdcentralen, i kassakön på Ica, på arbetsplatserna.
"Min mamma fick ingen ambulans eftersom alla var upptagna med att köra flyktingar."
"Pappa kan inte leva på sin pension, men flyktingarna får tiotusen kronor i månaden."
"Undersköterskorna sliter ihjäl sig eftersom vi inte har råd att anställa fler. Alla pengar går till flyktingarna."
Och man kan undra. Är det samma människor som tycker att tiggarnas tillfälliga kåkstäder ska brännas upp, som i nästa stund vill ta ensamkommande flyktingbarn med sig hem för att pyssla om dem? Ibland är vi människor obegripliga.

Alla våra barn

Jag är förbryllad. En liten pojke hittas död på en strand, någon tar en bild, någon publicerar den  Och plötsligt är hela världen ett enda stort leende flyktingmottagande. Företagsledare överträffar varandra i givmildhet och statschefer kollar yrvaket på medborgare som vill ÖKA flyktingmottagandet. Och på statschefers vis tar man snabbt till sig den nya trenden och välkomnar flyktingarna vid gränsen. Utom i Ungern förstås. Ungerska politiker är totalt okänsliga för trender.
Men Merkel har snabbt upphöjts till moder Teresa och blivit sinnebilden för allt gott. Det är ofattbart att opinionen kan svänga så snabbt.
Det måste vara ruskigt jobbigt att vara sverigedemokrat just nu. Inte ens små föraktfulla leenden när nya fasansbilder publicerar tolereras. Utskällningarna duggar tätt. Ska opinionssiffrorna äntligen svänga nedåt eller är sympatisörerna oemottagliga?
För trender behöver inte alltid vara dåliga. Godhetstrender får mycket gärna växa och frodas, tråkigt bara att ett litet barn måste dö för att den skulle få luft under vingarna.
Vi visste ju redan innan att små barn dör i krig, dör under flykt, dör av sjukdomar, svält och misshandel. Vi har sett massor av bilder på döda och döende barn. Men Alans öde blev vårt. Han blev vårt barn.
Det är så mycket lättare att identifiera sig med ett litet sött, ljushyat barn. Hade reaktionen blivit densamma om ett litet utsvultet, svart barn spolats upp på den där stranden? Säkert inte, Och jag skäms lite för att just det här barnets öde påverkade mig mer än alla de andras.
Men jag är glad att opinionen svängt och att hjälppengar strömmar in. Det skulle bara känts ännu bättre om alla barn fick vara våra barn.

Att överleva vintern

Så här års är det normalt att gräva ner sig i en minidepression. Trädgården vissnar, byxorna måste ha långa ben, man drömmer om tjocka halsdukar och ännu tjockare mössor. Allt är grått, grått och vått.
Varför kunde vi inte fått samma favör som grodor, hasselmöss, grävlingar och björnar? Bara dra sig tillbaka till något mysigt ställe och invänta våren. Inga matbekymmer och komma ut slanka och fina lagom till vårsäsongen.
Djuren har många fler valmöjligheter än vi. Läste på en sida det här inspirerande tipset: "Att dö när vintern kommer är ett sätt att lösa problematiken med en kall vinter".
Jaha, lite väl drastiskt kanske. Man förmodas producera en liten larv som ska ta hand om släktens fortlevnad och själv dra sig tillbaka lite diskret.
Fåglarna har det ju ganska kul om de har vett att utnyttja vingarna. De drar söderut och lever loppan runt Medelhavet eller vart de nu styr kosan. Mänskliga individer med god ekonomi och arbetsbefriad tillvaro gör likadant. Ett ganska trevligt alternativ om det inte vore för  larverna. Jag måste absolut ha koll på mina larver även vintertid.
Sorgligt nog är jag ingen sån där svep-en-pläd-omkring-dig-och-läs-en-bok-typ. Ska jag läsa en bok vill jag sitta i skuggan under plommonträdet och det är inte att tänka på. Där haglar det halvruttna plommon numera.
Bästa sättet är att krypa under täcket och bara stiga upp när hungern gör sig påmind. En lättvariant av björndvala kan man säga.