Jag är feg

Den, inte allt för, lilla byn är inte längre en en trygg plats på behagligt pendelavstånd från stan. Det är ett ställe där man väljer sina ord, där man sneglar åt sidorna innan man vädrar åsikter som kan tänkas stämpla en som fiende. Och jag är rädd. Och feg.

I den här lilla byn röstade var fjärde medborgare på ett parti vars idéer fötts i ideologier som förnekar människors lika värde. Skulle det varit val idag hade siffran säkert blivit ännu högre. En del partianhängare förnekar att länken bakåt finns kvar, men aldrig har jag stött på någon partisympatisör som anser att flyktingar och tiggare är jämlikar och ska behandlas som sådana.
Det sägs att det här är ett demokratiskt valt parti som vi måste respektera. Partiets framgångar bör ge det tillträde till det allra heligaste - till samhällets hjärta.
Och långsamt blir partiets tankar accepterade och sprids till andra partier.
Jag läste för en tid sedan om andra världskriget och tiden före. Innan nazismen etablerat sig drog huligangrupper runt, förstörde och brände hus, misshandlade judar och andra misshagliga individer. Partiets hjärntrust följde regelboken och sa sig förkasta våldsmetoder. Huliganer hörde inte hemma i partiet. Men bakom stängda dörrar diskuterades taktik och strategier:
- Låt huliganerna härja, sprida misstro och förlängningen hat mot våra fiender. Vi ligger lågt, men sedan vi väl fått folkets stöd tar vi över både kroppar och själar.
Och strategin höll. Huliganerna blev SS-män och långsamt vandes ett helt folk vid att styras och att hata. Det kan tyckas obegripligt att "vanliga hederliga människor" kan önska sina medmänniskor död och outhärdliga plågor. Men så blev det. Vi är flockdjur och vill man vara med i flocken måste man följa flockviljan.

I den lilla byn vill flockviljan inte bo sida vid sida med flyktingar eller med någon som inte ser ut och låter som en bybo. Tilltänkta flyktingboenden fick kalla handen av bytinget.
Då ordnade några oliktänkande en manifestation för att visa att det minsann fanns öppna hjärtan också i den här byn. Jag vet inte hur det gick. I dagens tidningar har jag inte hittat något om manifestationen.
Och jag gick inte dit. För jag är rädd och feg.

Mankell och morbror Stig

Det här klippet är hämtat från tidskriften Folket i Bild. Det skrevs av Henning Mankell under den tid han bodde i den lilla skånska byn Trunnerup. Det var där Wallander föddes och därifrån Mankell tittade ut över landskapet när han sökte inspiration till de böcker som nu nått hängivna läsare över hela världen. Bonden han skriver om var min morbror Stig. Han och hans Brita var lantbrukare i den by som Mankell bosatte sig i någon gång på 1980-talet. 

Går texten inte att läsa så finns en avskrift i slutet av bloggen.

Mankell dog i natt, Stig dog för femton år sedan och Brita elva år senare. 

Jag tycker att den där lilla krönikan visar vilken klok, tänkande och nyfiken människa Mankell var. Då var han ingen "kändis", men trots att hans liv förändrades drastiskt efter bokframgångarna, glömde han aldrig stunderna vid köksbordet på gården Stråbyholm. När krafterna svek, först för Stig, senare för Brita, besökte han dem på sjukhem och äldreboende.

Brita berättade gärna om vilken uppståndelse det blev när han kom till pensionärshemmet i Rydsgård för att hälsa på henne och lämna en blomma. 

"Då blev dom imponerade", mös Brita, som annars inte gjorde mycket väsen av sig.

 Och han glömde inte kransarna till deras begravningar, trots att han då sällan besökte sin gård i Trunnerup.

Det finns så mycket som visar Mankells passion för liv och rättvisa. Hans engagemang i Mozambique, hans kamp för palestinerna då han följde Ship to Gaza på en allt annat en säker resa, hans självklara sätt att stå upp för de svaga och inte minst samhällskritiken som går som en röd tråd genom hans böcker.

Han försvann alldeles för tidigt och med honom en kämpe som alltid var beredd att slåss för det han trodde på. Och inte minst, en rad oskrivna böcker.

Krönikan En bondes fotografier

"Första gången jag träffade honom var en dag  i slutet av april. Det blåste en sur vind över fälten, lerjorden var vattensjuk och han höll på att vårvända sina marker. När jag kom gående slog han av traktorn och hoppade ner och handhälsade. Jag märkte genast att han släpade med det ena benet, men det var först igår jag fick veta att det var sviterna efter en barnförlamning i unga år.

Men den dagen i april hälsade vi bara och pratade helt kort i blåsten innan han återvände till sin traktor och jag fortsatte åt mitt håll.

Igår var jag hemma hos honom och hans fru. Det har gått fyra månader, nu bjuder dom på middag.

Efteråt pratar vi som man gör när man inte känner varandra allt för väl: än om det ena, än om det andra.

Om att det snart inte görs några svensktillverkade traktorer längre.

Om bokprisernas ohyggliga nivå.

Men en traktor kostar å andra sidan  125 000:-

Jämfört med en bok för 125:-

Det blir sent, jag ska just gå.

Då plockar han fram ett fotografialbum. Han är sextio år och jag tänker att nu kommer släkten. Längesen avlidna på suddiga, tummade kopior. Barnbarn i överexponerad förtjusning. 

Men jag tar fel.

I albumet finns fotografier han själv har tagit på sina grödor. År efter år, goda och dåliga. År han minns, år han helst skulle vilja glömma.

Bild efter bild.

Det är rapsen 1968. Där är kornet från tio år tidigare.

Där finns också djuren. Kalv efter kalv, namn efter namn. 

Aurore och Cindy, Lilian och Lucia.

Min första reaktion är naturligtvis förvåning. Vem klistrar in bilder på sädesfält med noga återgivna dateringar?

Sen är det helt naturligt, helt uppenbart. Han har varit bonde i hela sitt liv. De växlande grödorna bildar årsringarna i hans liv. 

Hans arbete, meningen med livet. 

Först långt bak i albumet kommer släkten, men då slår han igen, det kan vänta.

När jag går hem i mörkret anar jag skuggorna av ladugårdens alla katter. Säkert är det femton, tjugo stycken, men alla har förmodligen ett namn.

Hans enkla, självklara åtbörd, att delge mej albumets bilder; det är som en uppenbarelse i augustimörkret.

Vad är det vi avbildar?

För minnet? För livet?

Han är sextio år, ganska tystlåten, har varit lantbrukare i hela sitt liv."

Så skriver en man som ser sina medmänniskor.

Ales hemligheter

Vi vandrar uppför sluttningen i gåsmarsch. Solen värmer fortfarande, men snart skall den försvinna bak sluttningen och nattkylan skall börja krypa under tröjorna. Vi har samma mål; vi vill se Ales stenar träffas av de sista solstrålarna.

Det är något mytiskt, magiskt med den här platsen. Vi ler mot varandra och talar om vilken tur vi har som är just här, just nu. Det är en god plats.

Jag tror att åsens stenar varit en arena för fest, kärlek och dyrkan. Inget blod har smutsat sanden och inga kroppar har begravts här. Det är en plats för det goda hos människorna. Vill jag tro.
Forskare har andra tankar och tror att Ale bara är ett namn på platsen. Jag vet att Ale är en man som som en gång kom hit. Det berättade han för mig där i skymningen.

"Jag kom hit en dag när de kalla nätterna börjat tappa greppet om världen. Det var vid de stora folkvandringarnas tid, världen var i uppror och ofred härskade. Grupper stod mot grupper.
Jag såg att platsen var god och visste att här kunde vi mötas och stifta fred.
Vi enades om att skapa  en plats som inte fick smittas av maktstrider. Stora stenar fraktades över havet, starka armar fick bjässarna på plats. Vi byggde en stor sal där storstenarna möter varandras händer i ett stort famntag.

När trädens löv började skifta färg och nätterna kallnade möttes vi här. Dova trummor kallade oss samman. Kloka stamäldsten rörde i magiska drycker. Från när och fjärran kom stammarna för att dansa, dricka och äta tillsammans. Unga män och unga kvinnor sökte och hittade varandra i skenet från den eldröda solen. I det mjuka gräset i skuggan av de stora stenarna byggdes kärlekskojor och i skenet från fullmånen tände stjärnorna nya liv under kvinnornas hjärtan.

Ett liv som startade sin resa här blev början på din släkt. Han föddes i skördetidens början. Då, när jorden var givmild mot människorna, fanns det mat åt alla. Han kallades Tyge den Gode och hans hår hade färgats av den måne som lyste den natt han blev till. Just den natten var gudarna lika skojfriska som vi människor. De drog en tunn hinna av hjortskinn över månen och lät människorna fira fredsnatten i månens gyllenröda skimmer

Många andra barn började sin resa den natten och alla var goda. De här barnen vandrar fortfarande på jorden. Några har färdats långt bort och nu har alla glömt fredsnatten.
Låt oss hoppas att alla krigsherrar kan samlas i min famn än en gång. Låt oss fira frid och fred i skuggan av de stora stenarna,"
Så sa Ale.