En tapper feminist

Varenda morgon sitter hon där i äppelträdet. När jag visar mig i fönstret öser hon alla svordomar som trastspråket innehåller över mig, samtidigt som hon hoppar från gren till gren för att ytterligare poängtera att hon är upprörd. Jag förstår inte exakt orden, men andemeningen är tydlig. Jag ska ögonblickligen leverera ett husvarmt äpple.

Det gör jag så gärna. På vinden ligger överbliven skörd från sommaren. Äpplena är lite rynkiga, som vi alla blir med tiden, men de är naggandes goda på insidan. Min trast går inte efter utseendet, Hon tuggar med välbehag i sig de mjuka innehållet och låter det värma en iskall traststrupe. Samtidigt kastar hon missunnsamma blickar åt alla håll, för världen är full av konkurrenter och ett äpple om dagen föder inte många trastar.
Jag, som inte vet så mycket om koltrastars liv, trodde länge att det var samma trast som återkom varje vinter. Så fort temperaturen sjönk under noll satt han där och spejade med sin gula näbb hotfullt riktad mot inkräktare. Fast i år var näbben mörkbrun och enligt fågelboken var det en drottning som bestigit tronen. Hon härskar nu i ensamt majestät över så där en fyra gånger fyra meter.
I början försökte manliga tronpretendenter jag iväg henne. Med gulnäbbarna som spjut dök de mot henne som dödslängtande kamikazepiloter. Hon burrade upp sig till ett svart klot och mötte attackerna utan att vika undan en millimeter. Här snackar vi girlpower och nu har herrarna dragit sig tillbaka.

Däremot finns det två damer som smyger runt hennes revir utan att göra anspråk på besittningsrätt. Eftersom hon är en snäll trast och feminist ut i vingspetsarna låter hon dem i nåder tugga i sig några frön då och då. Det skadar aldrig att ha några vänligt sinnade fotsoldater på sin sida.
Hon har en termostat som reglerar temperaturen. Är det vindstilla burrar hon upp sig och sjunker vällustigt in i sin dunkappa. Blåser det blir hon lite irriterad, men kontrar med att ta på sig sin kombinerade vindjacka/våtdräkt. Fjädrarna smiter kring kroppen, som klänningarna på röda mattan, och varken blåst eller väta når innanför. Dålig jämförelse förresten, klänningarna erbjuder många revor i kamouflaget där vind och vatten kan härja fritt.

Hon kämpar på med minusgraderna, men ibland vill jag bygga ett litet hus år henne. Välisolerat, med dunig inredning och ett larm som varnar om obehöriga närmar sig. Fast hon vill väl inte bo i hus, antar jag. Jag tror att hon tillbringar natten i en lagerbuske nära reviret.
Jag har berättat för henne att det snart är vår och att gulnäbbarna kommer att visa upp en trevligare sida då. Smäktande toner kommer att förvirra henne så till den milda grad att hon överlåter bevakningen av reviret på den utvalde och själv bygger bo för glatta livet. Säga vad man vill om gulnäbbar, men de tar sitt ansvar även om frun får göra grovjobbet. Troget vaktar de boet medan hon ruvar och skulle hon råka ut för en olycka tar de över ansvaret  för kullen.
Hon är en riktig kämpe, min trast, och jag beundrar henne gränslöst. Nu hoppas jag bara att hon ska hitta en bra karl och inte bara gå efter den vackraste strupsången.