Byn vid sjön

Det finns en by halvvägs upp i Sverige som jag ofta tänker på. Inte för att jag har några band dit, men mina barn och barnbarn har rottrådar som spirat i den malmrika marken där. Den lurar i skuggan av Åreskutan, lite sömnig, lite tyst och  mycket vacker. 

Jag drömmer mig bort vid Kallsjön.

Den heter Huså, ligger i Åre kommun i Jämtland där den speglar sig i blanka Kallsjön.
Byn var en gång stor och kunde konkurrera med Östersund om titeln Huvudort i Jämtland. Nu bor här bara ett 50-tal personer och byn är mest känd för gruvminnen och turism.

I sommar och sol är Kallbygden vänlig och  inbjudande.

1742 hittade man kopparmalm i Åreskutan och det blev startskottet för Husås storhetstid. Då var byn ett litet fäbodsamhälle dit traktens bönder skickade sina döttrar att gå vall med kor och getter. Nu blev byn centralort för malmbrytningen i gruvorna runtomkring. Malmen forslades hit, till Huså bruk, för att smältas och renas. Som mest var 600 personer knutna till bruket. Gruvarbetarna kom från när och fjärran för att få sin försörjning vid bruket. Det var unga, ofta svartmuskiga, män med smak för starka drycker och slagsmål. Och för vackra fäbodjäntor. 

Gruvarbetare står staty i Huså..

Bönderna var måttligt förtjusta. De oroade sig, med rätta, för döttrarnas dygd och var liksom vi idag allmänt missbelåtna med de nya invånarna. 
Men unga, vilda män blir ofta ansvarsfulla familjefäder med tiden och så gick det också här. Bonddöttrar och gruvarbetare förälskade sig och idag är många med jämtrötter en skön blandning av gruvfolk och bönder. Liksom mina barn och då pratar jag både om jämtbönder och skånebönder.
Jag kan inte låta bli att slås av likheterna med dagens flyktingvåg. Andelen "främlingar" då var mycket större än nu, men det gick bra då och lär väl göra det nu också.

Kalls kyrka ligger på andra sidan sjön från Huså räknat.

Men det var trassligt i början. Prästen i Kall hade bra koll på sin församling, men när gruvarbetarna vällde in kapsejsade bokföringen. I kyrkoböckerna ser man hur han förtvivlat försöker få in de nya sockenborna i rullorna. Namn radas upp i spridda skurar och oftast vet han inte varifrån innehavarna kommer. Det tog någon generation innan prästerna att fick ordning på församlingen.

Kanske vigdes Per och Christina här i Undersåkers gamla kyrka.

Ett av namnen som dyker upp är Per Olofsson Malmsten. Han är gruvdräng och 1759, när han avancerat till smältare, gifter han sig med gruvfogden Fredrik Adlers dotter Christina. Han  är mina barns farfars farfars farfars far.

Gruvhål i Fröå gruva, en av de gruvor som skickade malm till Huså..

Livet vid gruvorna var hårt. För att locka arbetare hjälpte bruket till att förse dem med små torp där de fick lite mark att bruka och kunde hålla husdjur. Torpen gjorde att man fick, efter den tidens mått mätt, kort arbetstid. Man hade femdagarsvecka med tolv timmars arbetsdag för att också hinna sköta torpen. Måndag till fredag var arbetsdagar och under veckan bodde de flesta i baracker vid bruket. Varje dag började och slutade med bön som hölls av gruvfogden. Kvällsbönen på fredagen var inte populär för då var det bråttom hem till torpen. Många försökte skolka, men sånt straffades.

Ingen annanstans försåg man arbetarna med torp. Men det fanns ett gott skäl. Det rådde brist på yrkesfolk i gruvbranschen och Jämtlandsfjällen hade ju inte allra bästa läge och klimat. För att hålla kvar arbetarna i denna kalla, karga ödemark fick man ta till lite mutor. Och ändå rymde folk, mest till Norge. Och släpades om möjligt tillbaka hem till gruvan med hjälp av nitiska myndighetspersoner.

Per och hans familj bodde i ett torp som kallades Malmtorpet. Som mest fanns 150 torp, idag finns bara något enstaka kvar.

Den här yxan har svingats av en av förfäderna.
Den hittades nyligen på en vind i Huså.

Per och Christina fick tio barn och "bara"  två dog som små. Bara, skriver jag, eftersom barnadödligheten var skrämmande hög vid den här tiden när missväxt och hungersår slog hårt mot människorna i de små torpen.
Per dog under ett sådant missväxtår, 1783. Då var han troligen drygt 50 år. Christina var tio år yngre och gravid. Hur hon klarade sig och barnen är en gåta. Fem var under tretton år och yngsta sonen hade ännu inte fötts. Christina var gravid änka i nästan nio månader innan sonen Johan föddes.
Hon klarade både sig själv och alla barnen, fyra av sönerna blev smältare liksom sin far. Christina blev 73 år gammal och i kyrkboken kan man 1814 kort och gott läsa "frös ihjäl". Inget mer, inte var och inte varför.

Bäcken där malmen forslades och behandlades på sin väg mot hyttan.

Husås storhetstid var över 1881 när bruket gick i  graven. Flykten från Huså började direkt. Mina barns farfar kom till Skåne tack vare att sockerbetsfälten behövde arbetskraft. Malm eller betor, det gör detsamma. Människor dras dit det finns möjlighet att leva.
Per och Christina har också släkt i USA. Många var de gruvarbetarättlingar som tog vägen till Trondheim och båtarna vidare över Atlanten. De flesta landade i Minnesota och många bor fortfarande där.

Kaffe hos släkten i Huså.

För ett par år sedan besökte vi Huså. Där mötte vi Sonja som drev lanthandeln i Huså tills för några år sedan. Vi bjöds in att dricka kaffe med Sonja och hennes man Arne. Och naturligtvis visade det sig att vi var släkt, om än på långt håll. Vår gemensamma nämnare var släkten Lalander, en av alla de släkter som härstammar från Huså. Många andra släktnamn har också sitt ursprung här: Hyttsten, Råbock, Moverare, Löding och ännu några fler.

Bengt vandrar i fädernas fotspår.

Visst var det en märklig upplevelse att trampa på stigar där barnens förfäder en gång gått och se de platser som varit deras hem och arbetsplatser.

En flock betesdjur var allt som fanns kvar av fäbodlivet i Huså.

En tapper feminist

Varenda morgon sitter hon där i äppelträdet. När jag visar mig i fönstret öser hon alla svordomar som trastspråket innehåller över mig, samtidigt som hon hoppar från gren till gren för att ytterligare poängtera att hon är upprörd. Jag förstår inte exakt orden, men andemeningen är tydlig. Jag ska ögonblickligen leverera ett husvarmt äpple.

Det gör jag så gärna. På vinden ligger överbliven skörd från sommaren. Äpplena är lite rynkiga, som vi alla blir med tiden, men de är naggandes goda på insidan. Min trast går inte efter utseendet, Hon tuggar med välbehag i sig de mjuka innehållet och låter det värma en iskall traststrupe. Samtidigt kastar hon missunnsamma blickar åt alla håll, för världen är full av konkurrenter och ett äpple om dagen föder inte många trastar.
Jag, som inte vet så mycket om koltrastars liv, trodde länge att det var samma trast som återkom varje vinter. Så fort temperaturen sjönk under noll satt han där och spejade med sin gula näbb hotfullt riktad mot inkräktare. Fast i år var näbben mörkbrun och enligt fågelboken var det en drottning som bestigit tronen. Hon härskar nu i ensamt majestät över så där en fyra gånger fyra meter.
I början försökte manliga tronpretendenter jag iväg henne. Med gulnäbbarna som spjut dök de mot henne som dödslängtande kamikazepiloter. Hon burrade upp sig till ett svart klot och mötte attackerna utan att vika undan en millimeter. Här snackar vi girlpower och nu har herrarna dragit sig tillbaka.

Däremot finns det två damer som smyger runt hennes revir utan att göra anspråk på besittningsrätt. Eftersom hon är en snäll trast och feminist ut i vingspetsarna låter hon dem i nåder tugga i sig några frön då och då. Det skadar aldrig att ha några vänligt sinnade fotsoldater på sin sida.
Hon har en termostat som reglerar temperaturen. Är det vindstilla burrar hon upp sig och sjunker vällustigt in i sin dunkappa. Blåser det blir hon lite irriterad, men kontrar med att ta på sig sin kombinerade vindjacka/våtdräkt. Fjädrarna smiter kring kroppen, som klänningarna på röda mattan, och varken blåst eller väta når innanför. Dålig jämförelse förresten, klänningarna erbjuder många revor i kamouflaget där vind och vatten kan härja fritt.

Hon kämpar på med minusgraderna, men ibland vill jag bygga ett litet hus år henne. Välisolerat, med dunig inredning och ett larm som varnar om obehöriga närmar sig. Fast hon vill väl inte bo i hus, antar jag. Jag tror att hon tillbringar natten i en lagerbuske nära reviret.
Jag har berättat för henne att det snart är vår och att gulnäbbarna kommer att visa upp en trevligare sida då. Smäktande toner kommer att förvirra henne så till den milda grad att hon överlåter bevakningen av reviret på den utvalde och själv bygger bo för glatta livet. Säga vad man vill om gulnäbbar, men de tar sitt ansvar även om frun får göra grovjobbet. Troget vaktar de boet medan hon ruvar och skulle hon råka ut för en olycka tar de över ansvaret  för kullen.
Hon är en riktig kämpe, min trast, och jag beundrar henne gränslöst. Nu hoppas jag bara att hon ska hitta en bra karl och inte bara gå efter den vackraste strupsången.

Falukorv och influensa

I snart fjorton dar har influensan härjat min arma kropp. Jag svettas, fryser, kräks, hostar, nyser, kissar på mig och kvävs nästan. Dessutom har jag feber, värk i hela kroppen, ont i höger öra, rosslande och pipande andning samt en ömmande luftstrupe.
Men värst däran är smaklökarna. Det började med att de små skojarna begärde jordgubbssaft mitt i natten. Mannen levererade, lökarna fick det dom bett om och skickade omgående allt i retur. Tacksamhet kan de inte stava till!
Nästa craving var falukorv. Mitt soundtrack är "Jag vill ha blommig falukorv..." Och då talar vi om lunch och middag. Till frukost äter jag rostat bröd med marmelad. Det här har pågått i snart två veckor.

Jag hade ingen aning om att falukorv är en sådan flexibel näringskälla. Man skulle kunna tro att jag ätit den på alla tänkbara sätt, men nix, variationerna är oändliga.

Vi har naturligtvis den helt naturella korven, Skivad falukorv - prêt à manger. en liten försummad läckerhet om tiden och orken är knapp.

Vill man lyxa till det kan skivorna stekas och serveras med mos, Falukorv de luxe. Den rätten kan varieras i det oändliga. Med eller utan lingon, med eller utan rostad lök, med eller utan ketchup, med eller utan bostongurka och för den verkliga lyxliraren, med räksallad. Fast då talar vi Michelinklass.

Så har vi den kokta korven, Falukorv Hot Water. Obs, har absolut inget med Hot dog att göra. .Herregud vilken rikedom av varianter! Som tillbehör är kokt svensk potatis oslagbart och sedan är det såsen det kommer an på. Senapssås, pepparrotssås, currysås, tomatsås, löksås, brun sås, vit sås, mellanbeige sås, jordgubbssås. Nej. nu skojade jag till det.. Men faktum är att man kan smyga in lite nyttigheter som till exempel ärter eller hackad gräslök i såsen. Onödigt, kan tyckas, men man taget vad man haver.

En mycket uppskattad rätt är Falukorv Wild West. Vita bönor i tomatsås med stekta faluskivor - food för hårdingar trots grönsaksinslaget.

Falukorv Macaroni känner alla till. Tänk bara på att använda fetmjölk till stuvningen. Sjuka människor behöver näring.

Sedan har vi Falukorv à la Hasselback. Här snackar vi varianter. Korven skivas som hasselbackspotatis, något bredare skivor dock. Mellan skivorna kan allt ätligt placeras. Musslor, tomater, sardiner, ananas, nutella, mozarella och så vidare. Bara fantasin sätter gränser.

Vi får  absolut inte glömma den gamla hederliga Falupytten. Kan också varieras i det oändliga, se ovan.

Själv uppfann jag en liten gourmeträtt häromdagen. Falukorv Bernaise. Stekta faluskivor förses med lite bernaisesås på ena sidan och värms långsamt så såsen får rinna ut mot kanterna och gotta till sig. Serveras med tunnskivad, råstekt potatis. Det är sånt man kommer på när man har feber!

Men min absoluta favorit är en smördrypande juvel, Falukorv parisienne. I ett stekjärn placeras en skiva bröd av hyfsad kvalitet, ett ägg (utan skal) och två skivor falukorv. Glömde nämna att stekjärnet ska vara fyllt med guldbubbligt, fräsande smör. Slarva inte med serveringen. Först bröd, ovanpå falukorv och överst ett icke vändstekt ägg. Absolut inga grönsaker, de bara river i halsen.
Det här är mumma för en frusen själ.
Och jag som inte ens har gillat falukorv tidigare!