En viktig bok

 Augustin Erba har skrivit en bok som letar sig in under skinnet. Du glömmer aldrig Blodsbunden, berättelsen om hur det är att växa upp mitt i miljonprogrammet och hur det är att inte passa in.

Är man som Amadeus, boken huvudperson, son till en blåblodig prinsessa av habsburgsätten och en egyptisk professor i atomfysik är man ju lite udda i förorten Fisksätra.
Erba själv har just den bakgrunden så han bör veta vad han talar om.
Föräldrarna hamnade i Sverige sedan de flytt undan Andra världskriget.

Amadeus är en lillgammal pojke som ska förverkliga pappans drömmar om att göra stordåd i forskarvärlden och hans metoder för att placera sonen nära nobelpriset är drastiska och hårdhänta.
Annars ägnar han inte barnen någon större uppmärksamhet och det gör inte heller mamman. Hon drar sig tillbaka till sovrummet med en handduk runt huvudet och vårdar sin migrän.
Vardagen för syskonen Amadeus, Elisabeth och lille Leopold är tuffa där framför allt Amadeus är den som får se till att syskonen få hjälplig vård och något att äta. Och det ansvaret axlar han redan innan han börjat skolan
Det är en nöd som är obegriplig med en fattigdom både fysiskt och psykiskt. Vid ett tillfälle berättar Amadeus att han aldrig hållit sin mamma i handen. Och naturligtvis aldrig fått någon kram av vare sig mamman eller pappan.
Och allt det här pågår i ett samhälle som förmodas hjälpa svaga och utsatta!
På grund av föräldrarnas högtflygande planer sätts Amadeus i Franska skolan, där elitens barn går, och han blir slagen och hånad varje dag. Något som han naturligtvis inte kan berätta för föräldrarna och något som skolans personal blundar för.
Amadeus har få glädjeämne. Ett är hans mormor, ett annat är familjens stora svarta schäfer. Det är hos dessa två syskonen kan få lite  kärlek och värme.
Boken handlar också om hur Amadeus tacklar livet efter bandomen, som far och make. Tack vare en man, som ser pojken på tåget till skolan, får han en vän utanför familjen och det är den här mannen som  ger Amadeus en trampolin till vuxenlivet. Han upptäcker pojkens förmåga att skriva ner sina tankar och upplevelser och introducerar honom i tidningsvärlden.
Amadeus, liksom Erba, blir journalist, men dras kanske för alltid med svårigheter som har sin grund i den känslokalla uppväxten.
Läs om Augustin Erba.på Wikipedia och på hans hemsida.
Och läs boken!

Liv, kärlek och sorg

Jag läser mest böcker skrivna av kvinnliga författare. Det är inget medvetet val, det är tydligen bara så att jag har lättats att leva mig in i böcker som råkar ha en kvinnas tankar.

Men nu har jag läst två på raken som bränt sig fast i minnet för gott, I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist och Simma med de drunknade av Lars Mytting.

Malmquist bok handlar om honom själv, om det år då han fick en dotter, miste sin egen far och sin dotters mor. På drygt 300 pocketsidor ryms så mycket känslor att sidorna borde läcka tårar och blod.
Det här är hans första verk på prosa, tidigare har han utkommit med ett antal diktsamlingar.
Det märks att det är en poet som skriver, han kan sätta ord på det han känner och gör det utan förskönande omskrivningar.
Toms fästmö Karin dör ett tag efter att hon förlösts med kejsarsnitt i förtid. Karin får aldrig se sin dotter, möjligen kan hon i nedsövt tillstånd känna dotterns doft från den snuttefilt som Tom bär mellan intensiven där Karin ligger och neonatalavdelningen där den för tidigt födda dottern ligger i kuvös. Men innan hon sövs ner hinner hon ge dottern namnet Livia.
Karin dör och Tom kommer hem med Livia,en dotter som enligt myndigheterna inte har någon far. Tom och Karin var inte gifta och något faderskapserkännande var knappast aktuellt i kaoset kring Karin och Livia. Mitt i sorgen tvingas Tom anhålla om rätten att vårda sin egen dotter.
En bok som kramar om själen och får en att inse hur mycket  man har att förlora. Och det är alltid en nyttig påminnelse.
Norrmannen Lars Myttings bok handlar också om liv, kärlek och sorg. Och om en förlorad mamma. Mytting är inte debutant i romanfacket. För tio år sedan kom romanen Hästkrafter, men det är framför allt boken Ved som gjort honom känd. Det är en renodlad faktabok som inte lämnar något som handlar om ved outforskat. Den är närmast en kultbok för den machokultur som handlar om jakt, fiske, äventyr ...Och ved.
Simma med de drunknade kom ut i Norge för två år sedan och finns nu i pocket på svenska. Myttings förkärlek för trä får fritt spelrum här och man både ser, doftar och känner de träslag han så kärleksfullt beskriver. Sak samma med andra saker i huvudpersonen Edvards värld, Leican som han ofta ser världen igenom, potatisen som nästan får status som familjemedlemmar och bilarna som liksom i Hästkrafter har en central plats. Det kan låta lite gubbigt och grabbigt, men i Myttings version är det accessoarer som gör personerna trovärdiga.
Det är en bok om liv som förgiftas av hemligheter, om familjetragedier, om sorg, men också om djupaste kärlek. En bladvändare, läste jag någonstans, och det stämmer..Jag missade nästan en hel natt bara för att jag inte kunde stänga boken.
Centralt är en olycka för 20 år sedan då Edvards föräldrar omkom under mystiska omständigheter. Edvard var då tre år och försvann i samband med olyckan för att dyka upp fyra dagar senare. Vad som hänt de här dagarna är en gåta som han till slut måste hitta svaret på. Han ger sig ut på en resa som leder till mer än han önskat.

Ett stycke kvinnohistoria

Det har skrivits många böcker om mäns liv, mäktiga mäns, fattiga mäns, goda och mindre goda mäns, Män som levde i olika miljöer och under olika tidsepoker. Men jag undrar om det någonsin tidigare har skrivits en  berättelse som helt hållet handlar om en hemmafrus liv?

På nästan 1 500 tättskrivna pocketsidor, fördelade på tre böcker, har jag följt Maj genom vardag och fest som nygift på sent 30-tal och tills hon blev mormor på 60-talet.
Kristina Sandberg  har skrivit böckerna och för det har hon belönats med både Moa-pris och Augustpris.
Majs liv börjar i ett fattigt hem i Jämtland, men när vi träffar på henne är hon tjugo och har flyttat till stan, som i det här fallet är Örnsköldsvik. Och så går det som det så ofta gjorde på den tiden: söt flicka, möter man, blir med barn. Inte särskilt planerat och ingen stormande kärlek, faktiskt ingen kärlek alls, men bröllop blir det. För det skulle det helst bli om man blev med barn dåförtiden.
Bröllopet innebär för Majs del att hon hamnar mitt i Örnsköldsvikssocieteten och får göra en hisnande klassresa.
Hur möter då Maj den utmaningen? Hennes redskap blir slevar och kastruller, dammvippor och trasor. Hon blir den perfekta hemmafrun för i köket känner hon att hon kan mäta sig med resten av de damer som rör sig i de här kretsarna. Det är middagar och damluncher, julfester och födelsekalas och hela tiden redovisar Maj vad som lagas och serveras. Kan låta tråkigt, sett ur läsarens perspektiv, men det är det inte. Jag följer med spänning hur Maj hanterar gäddor, brödbak och inlagda päron. Det är ett stycke mathistoria.
Men böckerna är mer än så. Maj är alltid orolig att inte räcka till, att inte duga. Hon gör sig vacker och vill ha uppskattning, hon väljer kläder och bekymrar sig för att inte vara rätt. Hon uppfostrar barn och tar hand om åldrande släktingar. Och hon tar hand om sin make, även om han inte är den hon ville ha.
Maj får uppleva hemmafruns guldålder på 40- och 50-talet, men också omvälvningen när hemmafruns värde minskar och försvinner.
Parallellt med Majs lilla värld rullar den stora världen på med krig och efterkrigsår. Det gamla samhället där makens ställning var trygg och oföränderlig krackelerar och hon får anpassa sig till en föränderlig värld. Det är då Maj visar en styrka som man inte trodde hon hade.
Det ryms både tragedi och lycka i Majs liv, men på något sätt tycks lyckan rinna mellan hennes fingrar. Först efteråt ser hon vad hon missat och då är det för sent.
Det här är böcker som förtjänar en framskjuten plats i bokhyllan. Ett stycke kvinnohistoria i en värld som inte längre finns.
De tre böckerna heter Att föda ett barn, Sörja för de sina och Liv till varje pris.

Byn vid sjön

Det finns en by halvvägs upp i Sverige som jag ofta tänker på. Inte för att jag har några band dit, men mina barn och barnbarn har rottrådar som spirat i den malmrika marken där. Den lurar i skuggan av Åreskutan, lite sömnig, lite tyst och  mycket vacker. 

Jag drömmer mig bort vid Kallsjön.

Den heter Huså, ligger i Åre kommun i Jämtland där den speglar sig i blanka Kallsjön.
Byn var en gång stor och kunde konkurrera med Östersund om titeln Huvudort i Jämtland. Nu bor här bara ett 50-tal personer och byn är mest känd för gruvminnen och turism.

I sommar och sol är Kallbygden vänlig och  inbjudande.

1742 hittade man kopparmalm i Åreskutan och det blev startskottet för Husås storhetstid. Då var byn ett litet fäbodsamhälle dit traktens bönder skickade sina döttrar att gå vall med kor och getter. Nu blev byn centralort för malmbrytningen i gruvorna runtomkring. Malmen forslades hit, till Huså bruk, för att smältas och renas. Som mest var 600 personer knutna till bruket. Gruvarbetarna kom från när och fjärran för att få sin försörjning vid bruket. Det var unga, ofta svartmuskiga, män med smak för starka drycker och slagsmål. Och för vackra fäbodjäntor. 

Gruvarbetare står staty i Huså..

Bönderna var måttligt förtjusta. De oroade sig, med rätta, för döttrarnas dygd och var liksom vi idag allmänt missbelåtna med de nya invånarna. 
Men unga, vilda män blir ofta ansvarsfulla familjefäder med tiden och så gick det också här. Bonddöttrar och gruvarbetare förälskade sig och idag är många med jämtrötter en skön blandning av gruvfolk och bönder. Liksom mina barn och då pratar jag både om jämtbönder och skånebönder.
Jag kan inte låta bli att slås av likheterna med dagens flyktingvåg. Andelen "främlingar" då var mycket större än nu, men det gick bra då och lär väl göra det nu också.

Kalls kyrka ligger på andra sidan sjön från Huså räknat.

Men det var trassligt i början. Prästen i Kall hade bra koll på sin församling, men när gruvarbetarna vällde in kapsejsade bokföringen. I kyrkoböckerna ser man hur han förtvivlat försöker få in de nya sockenborna i rullorna. Namn radas upp i spridda skurar och oftast vet han inte varifrån innehavarna kommer. Det tog någon generation innan prästerna att fick ordning på församlingen.

Kanske vigdes Per och Christina här i Undersåkers gamla kyrka.

Ett av namnen som dyker upp är Per Olofsson Malmsten. Han är gruvdräng och 1759, när han avancerat till smältare, gifter han sig med gruvfogden Fredrik Adlers dotter Christina. Han  är mina barns farfars farfars farfars far.

Gruvhål i Fröå gruva, en av de gruvor som skickade malm till Huså..

Livet vid gruvorna var hårt. För att locka arbetare hjälpte bruket till att förse dem med små torp där de fick lite mark att bruka och kunde hålla husdjur. Torpen gjorde att man fick, efter den tidens mått mätt, kort arbetstid. Man hade femdagarsvecka med tolv timmars arbetsdag för att också hinna sköta torpen. Måndag till fredag var arbetsdagar och under veckan bodde de flesta i baracker vid bruket. Varje dag började och slutade med bön som hölls av gruvfogden. Kvällsbönen på fredagen var inte populär för då var det bråttom hem till torpen. Många försökte skolka, men sånt straffades.

Ingen annanstans försåg man arbetarna med torp. Men det fanns ett gott skäl. Det rådde brist på yrkesfolk i gruvbranschen och Jämtlandsfjällen hade ju inte allra bästa läge och klimat. För att hålla kvar arbetarna i denna kalla, karga ödemark fick man ta till lite mutor. Och ändå rymde folk, mest till Norge. Och släpades om möjligt tillbaka hem till gruvan med hjälp av nitiska myndighetspersoner.

Per och hans familj bodde i ett torp som kallades Malmtorpet. Som mest fanns 150 torp, idag finns bara något enstaka kvar.

Den här yxan har svingats av en av förfäderna.
Den hittades nyligen på en vind i Huså.

Per och Christina fick tio barn och "bara"  två dog som små. Bara, skriver jag, eftersom barnadödligheten var skrämmande hög vid den här tiden när missväxt och hungersår slog hårt mot människorna i de små torpen.
Per dog under ett sådant missväxtår, 1783. Då var han troligen drygt 50 år. Christina var tio år yngre och gravid. Hur hon klarade sig och barnen är en gåta. Fem var under tretton år och yngsta sonen hade ännu inte fötts. Christina var gravid änka i nästan nio månader innan sonen Johan föddes.
Hon klarade både sig själv och alla barnen, fyra av sönerna blev smältare liksom sin far. Christina blev 73 år gammal och i kyrkboken kan man 1814 kort och gott läsa "frös ihjäl". Inget mer, inte var och inte varför.

Bäcken där malmen forslades och behandlades på sin väg mot hyttan.

Husås storhetstid var över 1881 när bruket gick i  graven. Flykten från Huså började direkt. Mina barns farfar kom till Skåne tack vare att sockerbetsfälten behövde arbetskraft. Malm eller betor, det gör detsamma. Människor dras dit det finns möjlighet att leva.
Per och Christina har också släkt i USA. Många var de gruvarbetarättlingar som tog vägen till Trondheim och båtarna vidare över Atlanten. De flesta landade i Minnesota och många bor fortfarande där.

Kaffe hos släkten i Huså.

För ett par år sedan besökte vi Huså. Där mötte vi Sonja som drev lanthandeln i Huså tills för några år sedan. Vi bjöds in att dricka kaffe med Sonja och hennes man Arne. Och naturligtvis visade det sig att vi var släkt, om än på långt håll. Vår gemensamma nämnare var släkten Lalander, en av alla de släkter som härstammar från Huså. Många andra släktnamn har också sitt ursprung här: Hyttsten, Råbock, Moverare, Löding och ännu några fler.

Bengt vandrar i fädernas fotspår.

Visst var det en märklig upplevelse att trampa på stigar där barnens förfäder en gång gått och se de platser som varit deras hem och arbetsplatser.

En flock betesdjur var allt som fanns kvar av fäbodlivet i Huså.

En tapper feminist

Varenda morgon sitter hon där i äppelträdet. När jag visar mig i fönstret öser hon alla svordomar som trastspråket innehåller över mig, samtidigt som hon hoppar från gren till gren för att ytterligare poängtera att hon är upprörd. Jag förstår inte exakt orden, men andemeningen är tydlig. Jag ska ögonblickligen leverera ett husvarmt äpple.

Det gör jag så gärna. På vinden ligger överbliven skörd från sommaren. Äpplena är lite rynkiga, som vi alla blir med tiden, men de är naggandes goda på insidan. Min trast går inte efter utseendet, Hon tuggar med välbehag i sig de mjuka innehållet och låter det värma en iskall traststrupe. Samtidigt kastar hon missunnsamma blickar åt alla håll, för världen är full av konkurrenter och ett äpple om dagen föder inte många trastar.
Jag, som inte vet så mycket om koltrastars liv, trodde länge att det var samma trast som återkom varje vinter. Så fort temperaturen sjönk under noll satt han där och spejade med sin gula näbb hotfullt riktad mot inkräktare. Fast i år var näbben mörkbrun och enligt fågelboken var det en drottning som bestigit tronen. Hon härskar nu i ensamt majestät över så där en fyra gånger fyra meter.
I början försökte manliga tronpretendenter jag iväg henne. Med gulnäbbarna som spjut dök de mot henne som dödslängtande kamikazepiloter. Hon burrade upp sig till ett svart klot och mötte attackerna utan att vika undan en millimeter. Här snackar vi girlpower och nu har herrarna dragit sig tillbaka.

Däremot finns det två damer som smyger runt hennes revir utan att göra anspråk på besittningsrätt. Eftersom hon är en snäll trast och feminist ut i vingspetsarna låter hon dem i nåder tugga i sig några frön då och då. Det skadar aldrig att ha några vänligt sinnade fotsoldater på sin sida.
Hon har en termostat som reglerar temperaturen. Är det vindstilla burrar hon upp sig och sjunker vällustigt in i sin dunkappa. Blåser det blir hon lite irriterad, men kontrar med att ta på sig sin kombinerade vindjacka/våtdräkt. Fjädrarna smiter kring kroppen, som klänningarna på röda mattan, och varken blåst eller väta når innanför. Dålig jämförelse förresten, klänningarna erbjuder många revor i kamouflaget där vind och vatten kan härja fritt.

Hon kämpar på med minusgraderna, men ibland vill jag bygga ett litet hus år henne. Välisolerat, med dunig inredning och ett larm som varnar om obehöriga närmar sig. Fast hon vill väl inte bo i hus, antar jag. Jag tror att hon tillbringar natten i en lagerbuske nära reviret.
Jag har berättat för henne att det snart är vår och att gulnäbbarna kommer att visa upp en trevligare sida då. Smäktande toner kommer att förvirra henne så till den milda grad att hon överlåter bevakningen av reviret på den utvalde och själv bygger bo för glatta livet. Säga vad man vill om gulnäbbar, men de tar sitt ansvar även om frun får göra grovjobbet. Troget vaktar de boet medan hon ruvar och skulle hon råka ut för en olycka tar de över ansvaret  för kullen.
Hon är en riktig kämpe, min trast, och jag beundrar henne gränslöst. Nu hoppas jag bara att hon ska hitta en bra karl och inte bara gå efter den vackraste strupsången.

Falukorv och influensa

I snart fjorton dar har influensan härjat min arma kropp. Jag svettas, fryser, kräks, hostar, nyser, kissar på mig och kvävs nästan. Dessutom har jag feber, värk i hela kroppen, ont i höger öra, rosslande och pipande andning samt en ömmande luftstrupe.
Men värst däran är smaklökarna. Det började med att de små skojarna begärde jordgubbssaft mitt i natten. Mannen levererade, lökarna fick det dom bett om och skickade omgående allt i retur. Tacksamhet kan de inte stava till!
Nästa craving var falukorv. Mitt soundtrack är "Jag vill ha blommig falukorv..." Och då talar vi om lunch och middag. Till frukost äter jag rostat bröd med marmelad. Det här har pågått i snart två veckor.

Jag hade ingen aning om att falukorv är en sådan flexibel näringskälla. Man skulle kunna tro att jag ätit den på alla tänkbara sätt, men nix, variationerna är oändliga.

Vi har naturligtvis den helt naturella korven, Skivad falukorv - prêt à manger. en liten försummad läckerhet om tiden och orken är knapp.

Vill man lyxa till det kan skivorna stekas och serveras med mos, Falukorv de luxe. Den rätten kan varieras i det oändliga. Med eller utan lingon, med eller utan rostad lök, med eller utan ketchup, med eller utan bostongurka och för den verkliga lyxliraren, med räksallad. Fast då talar vi Michelinklass.

Så har vi den kokta korven, Falukorv Hot Water. Obs, har absolut inget med Hot dog att göra. .Herregud vilken rikedom av varianter! Som tillbehör är kokt svensk potatis oslagbart och sedan är det såsen det kommer an på. Senapssås, pepparrotssås, currysås, tomatsås, löksås, brun sås, vit sås, mellanbeige sås, jordgubbssås. Nej. nu skojade jag till det.. Men faktum är att man kan smyga in lite nyttigheter som till exempel ärter eller hackad gräslök i såsen. Onödigt, kan tyckas, men man taget vad man haver.

En mycket uppskattad rätt är Falukorv Wild West. Vita bönor i tomatsås med stekta faluskivor - food för hårdingar trots grönsaksinslaget.

Falukorv Macaroni känner alla till. Tänk bara på att använda fetmjölk till stuvningen. Sjuka människor behöver näring.

Sedan har vi Falukorv à la Hasselback. Här snackar vi varianter. Korven skivas som hasselbackspotatis, något bredare skivor dock. Mellan skivorna kan allt ätligt placeras. Musslor, tomater, sardiner, ananas, nutella, mozarella och så vidare. Bara fantasin sätter gränser.

Vi får  absolut inte glömma den gamla hederliga Falupytten. Kan också varieras i det oändliga, se ovan.

Själv uppfann jag en liten gourmeträtt häromdagen. Falukorv Bernaise. Stekta faluskivor förses med lite bernaisesås på ena sidan och värms långsamt så såsen får rinna ut mot kanterna och gotta till sig. Serveras med tunnskivad, råstekt potatis. Det är sånt man kommer på när man har feber!

Men min absoluta favorit är en smördrypande juvel, Falukorv parisienne. I ett stekjärn placeras en skiva bröd av hyfsad kvalitet, ett ägg (utan skal) och två skivor falukorv. Glömde nämna att stekjärnet ska vara fyllt med guldbubbligt, fräsande smör. Slarva inte med serveringen. Först bröd, ovanpå falukorv och överst ett icke vändstekt ägg. Absolut inga grönsaker, de bara river i halsen.
Det här är mumma för en frusen själ.
Och jag som inte ens har gillat falukorv tidigare!

Kom tillbaka, Fredrik!

Käre Fredrik!
Kom tillbaka!
Det där trodde jag aldrig jag skulle skriva, men jag är ju tyvärr eller tack och lov en principlös velpotta som ändrar åsikt lite då och då.

 För länge sedan läste jag din bok Det sovande folket där du sågade välfärdssamhället jäms med fotknölarna och bland annat propagerade för sänkta skatter och lägre bidrag
Den tyckte jag inte om. Och jag tyckte inte heller om när du verkställde din vision.
Nu har jag läst Halvvägs och du är inte längre ungmoderaten med alla svaren.

När jag hör din efterträdare försöka sjunga duett med Jimmy Åkesson blir jag beklämd. Visst förstår jag paniken, den har drabbat alla partier, men stoppar man strömhoppet genom att leka Följa John? Behövs det kanske ett alternativ i stället?
Dina cockerspanielögon har inte alltid matchat budskapen som passerat din mun, men i valrörelsens hetta, då du manade oss att öppna våra hjärtan, stämde allt.
Du menade varje ord, som Idoljuryn brukar kvida vid särskilt lyckade framträdanden.
Det är den killen jag vill ha tillbaka. Jag tror att du hade kunnat hantera flyktingkrisen annorlunda. Du såg ju vad som väntade. Lite fegt av dig att hoppa av då, tycker jag, men vem är väl jag att döma.
Ska du komma tillbaka tycker jag du ska gå med Liberalerna. De namnet passar Den nya Fredrik bra. Dessutom behövs det lite ordning och reda i det partiet. Alldeles för mycket hit och dit till och med för en velpotta som jag.
Tycker du inte att det passar sig kan du väl bilda ett nytt parti. Eventuellt kan du ta med dig Anders Borg. Han är ju rätt skärpt.
Jag vägrar tro att ett litet Europaghetto bakom bevakade murar och stängsel är enda lösningen. Vi varken kan eller ska sitta där och tugga chokladcroissanter dag ut och dag in.

Nu lär gummibåtar med flyktingar vara på väg mot våra kuster.*
Det trodde jag inte skulle hända.
Och tiggaren utanför vår Icabutik ska köras bort om en folkpartistisk, förlåt liberal, politiker får sin vilja fram. Det är olagligt att vara fattig i Sverige, menar han.
Det trodde jag inte heller skulle hända.
Jag har alltid varit stolt över att bo i ett land med hög svansföring. Symbolerna, flaggan och nationalsången, har känts värda att hedra. När jag nyligen såg sverigedemokraterna stå upp, omgivna av blågula fanor, sjungande Du gamla du fria, kändes det som någon kidnappat det som är allas vår egendom.
Dessutom har de lagt beslag på blåsippan. För visst är det en sådan som lyser upp kavajslagen?  Min fina, tuffa blåsippa gror i frusen mark och slår upp ett snällt, blåöga på våren. Den borde vara en symbol för något som en känd björn sagt: är man mycket stark, måste man också vara mycket snäll.
Som sagt: kom tillbaka  Fredrik.

* De där båtflyktingarna visade sig vara ett gäng välnärda unga, svenska män på överlevnadskurs. Vi kan ju alla behöva lära oss överleva.
Nu när vi funderar på att riva broar istället för bygga sådana lär förstås sjövägen bli ett alternativ.