Fasans tid

Under några fasansfyllda nätter har jag levt Malikas liv. Jag har läst om den lilla romska flickan som hjälplös hamnade i nazisternas klor. Som inte visste om något annat än det liv som levdes, först i klosterskolan där romska barn skulle förvandlas till präktiga tyskar (förfasas inte - vi har gjort samma sak med samernas barn), sedan i  Auschwitz och Ravenbruck.
Romska Malika blev närmast av en slump judiska Miriam och tvingades leva med en  helt annan identitet än den som hade sett lillebror Didi dö i Mengeles experiment.
Inte för att det var lättare att var judinna än rom i ett tyskt läger: romerna föraktades, judarna hatades.
Förakt och hat, slag och misshandel. Och död. Det är obegripligt att någon överlevde livet i lägren. Liksom omställningen att komma tillbaka till ett "vanligt" liv efter befrielsen.
Det blir heller inget vanligt liv för Malika. Hon vågar aldrig berätta att hon är rom. Hon vet att föraktet ligger på lur bakom svenskarnas vänliga leenden. Och att det ibland visar sitt riktiga ansikte.
Ingen som läst Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam  kan låta bli att skämmas för att tillhöra ett folk som har det så bra och ändå är så ovilligt att dela med sig av trygghet och framtidshopp.

Vaknade till en vacker, ljus dag, men möttes av en mörk nyhet. En färsk undersökning berättade att var fjärde svensk tycker att Sverigedemokraterna är bästa partiet. Inget annat parti har så många anhängare.


Lätt skärrade statsvetare och politiker kommenterade och försökte bortförklara resultatet. "Folk är egentligen inte sverigedemokrater. De är bara missnöjda". På 1930-talet fanns det också många missnöjda. Dom blev nazister.
För något år sedan såg jag ett TV-program där ungerska Jobbik-anhängare drog fram på gatorna i jakt på romer. De här så kallade nationalisterna var utrustade med piskor och de var inte ämnade att fungera som coola accessoarer. Nyligen läste jag  att romer från Kista jagades från sina hem av "aggressiva män". Svenska män, antar jag.
Tiggare lever farligt i Sverige idag. Det är numera helt acceptabelt att uttrycka sin avsky över att tvingas se misären i vitögat under shoppingturen. Några nöjer sig med hatord, andra tycker det är OK att spotta, sparka, skära. Och kanske döda.
Finns det någon som tror att tiggare finns för att det är så himla kul att tigga?
Och flyktingar har vi inte råd med. Jobbar de "tar de våra jobb". Jobbar de inte "tär de på skattemedlen". Vi ska ta hand om dem i närområdet, sägs det. Det låter ju bra om det inte var för att ingen är säker i närområdet.
Det är därför förtvivlade föräldrar skickar sina barn på livsfarliga resor mot ett tryggare liv. Det är trots allt det bästa alternativ som erbjuds i en galen värld.

Kan det vara så att ju äldre man blir desto mer mottagliga blir alla sinnen? Precis som om kroppen vet att nu är det snart slut med dofter, syner, smaker, ilska, glädje och kärlek. Det är som om allting blir mycket tydligare och bara helt fantastiskt.
Jag har två barn, som jag älskar,.och två barnbarn, som jag också älskar.  Jag har följt dem från vaggan och sett dem växa och tagit allting för givet. Glömt att stanna upp och njuta.

Nu har ett nytt litet barnbarn precis börjat gå. Och prata. Att få hans kram är som att vinna högsta vinsten på Lotto. Eller var det nu är man vinner storkovan nuförtiden. Han lär mig att allas kramar är väldigt värdefulla.
Han är 16 månader och har nyss lärt sig säga "schnitzel". Eftersom det är hans älsklingsrätt var han tvungen att lära sig ordet, trots att det kräver ett fasligt tungvrickande. Men nu kan han beställa schnitzel i tid och otid. Mest otid.
Igår gick vi på promenad. Han stannade förvånat framför ett brunnslock, ett sånt som man kan tappa ner nycklar i. Vi kom överens om att det var en "bunn". Han ställde sig dubbelvikt i bästa yogastil och kikade ner genom gallret. Pedagogiska mormor förklarade att därnere fanns vatten. Han tittade storögt på mig och kommenterade det med ett mycket tvivlande Neeeee. När mormor insisterade stod han kvar en lång stund och kallade på vattnet. Fast det kom inget så mormors trovärdighet är starkt ifrågasatt.
Hans första ord efter Mamma och Pappa var Blomma. Visst måste man vara något speciellt när man börjar livet med att upptäcka blommor? Igår luktade vi på blommor. Han tyckte att lupinernas förtorkade fröställningar luktade fantastiskt gott. Fast mormors förslag att sniffa på rosmarinen föll också i god jord.
Också traskade vi vidare och tittade på stenar och pinnar och all världens  märkvärdigheter.
Jag är rik.