Varför är jag inte sverigedemokrat?

Jag satt och lyssnade på Så mycket bättre i lördags. Mitt i all gulligheten står plötsligt en medelålders, vit man, blänger ilsket under luggen och sjunger om Lyckolandet, landet som vi hamnat i av en slump och som vi kanske borde dela med så många vi kan.

Jag kom att tänka på en vän jag hade för länge sedan. Hon var fransyska, väldigt mycket fransyska, om ni förstår vad jag menar. Hon hade vuxit upp i en officersfamilj som placerats i Marocko och skolåren hade hon tillbringat i klosterskola. Strängt bevakad av nunnor satt den här lilla fransyskan och läste om landet där uppe i norr.
Det landet har haft fred i 200 år, läste hon.
Där vill jag bo, tänkte hon.
Och så blev det. Som ung förälskad studentska rymde hon och hennes kärlek till Sverige. Kärleken var inte accepterad av hennes familj och det ledde till kärleksemigrationen.
Väl här utökades familjen med tre välartade barn och de blev en viktig del av samhället.

Jag kom att fundera över varför inte jag bränner flyktingförläggningar, skriver hatiska inlägg och spottar på tiggare. Varför gör vi så olika val? Vi är ju inte födda med en bunt åsikter.
Hemma, när jag var liten, diskuterades inte utlänningar och invandrare. Det fanns liksom inga att diskutera.

Jutka och hennes småsyskon.

Jag gick i en liten byskola och det dröjde till tioårsåldern innan jag kom i kontakt med någon som fötts i ett annat land. Då kom Jutka till skolan och hon blev min vän.
Jutka kom från Ungern, troligen som följd av revolten där, men det var inget vi pratade om. Jag tyckte hon var otroligt vacker med sin mörka hy. I min skola hade alla fräknar i varierande grad och innan hon kom trodde jag att alla människor var fräkniga. Jag hade svårt att tänka mig något vackrare än Jutka med sina bruna ögon. Dessutom var hon modig och uppfinningsrik och det imponerade stort på mig som växt upp i en skyddad verkstad.
Mitt första möte med en "utlänning" blev alltså en odelat positiv upplevelse.
Kanske la Jutka grundstenen till den jag är. Man måste lära känna det okända för att uppskatta det och för att vilja stötta.
Jag tänker på min svärmormor, eller vad en sådan ska kallas. Hon hade sett en liten kille komma som adoptivson till en grannfamilj. Han var svart som natten och hon väntade ivrigt på att han skulle börja prata. Senare förstod jag att hon tog för givet att det skulle strömma ett exotiskt språk ur det lilla livet. och hon blev väldigt besviken när den bredaste skånska ljöd från den lilla munnen.
Man kan skratta, men hur skulle hon vetat? Hon hade bara sett små skåningar erövra språket tidigare.
Det är många sådana här händelser som format mig. Mina möten med det okända har varit positiva, men alla har inte samma erfarenheter,

När mina barn var små tvångsläste jag Katarina Taikons självbigrafiska Katitziböcker för dem. Ingen som läst om Katitzi kan förakta en rom.

Lyckolandet är bara en alldeles vanlig schlagerdänga, men på dängers vis sätter den sig i huvudet. Det är bra.

Lyckolandet
vi som lever här och kan det
Hissa flaggan och förstå, den kan va' mer än gul och blå
Lyckolandet
Vi som hade tur och fann det
Se den värld du lever i, alla människor är vi